Jag är ett känslokaos. Det har stormat länge nu och det verkar inte ens vara i närheten av att mojna. Orkar inte tänka längre, måste försöka lägga det åt sidan för en stund. Helt effed up utmattad och lite sömn skulle verkligen sitta fint. 

Åkte upp till stallet med Annika efter jobb, trots att jag egentligen var för matt. Ville bara inte vara ensam. Satt med ett fleecetäcke på läktaren och tittade på hoppningen. Tack gode gud för Annika - och alla andra fantastiska människor för den delen - som skänker lite styrka, lite lättnad och en hel jävla hög med ork. Hundpromenader, kaffe och hinkvis med cigg och jag får mala på tills orden känns slitna.