Jag drömde att någon uttryckte sej hånfullt om min diagnos och mina problem. Insåg nu att det är precis så jag själv känner. Blir irriterad och förbannad på mej själv, för det BORDE inte vara så svårt att leva ett normalt liv? Det borde inte vara så jävla svårt att orka med saker, att bara gå upp på morgonen. Det kanske är mer ett karaktärsdrag? Jag kanske inte alls mår så dåligt, det är bara som jag inbillar mej? Om man bara tar sej i kragen så blir det bra, ska du se - som man hört förut. 

Jag är rädd för folks axelryckningar och gliringar. Är rädd för att bli kvar i något slags oändlig cirkel, där jag gör mej själv sjuk för att det är det enda jag vet. Fortsätter leva i min fantasivärld, min skyddade verkstad, där ingen pratar någon bakom ryggen på någon. Där alla är snälla, ingen har baktankar och folk sköter sitt. 

Jag vet ju att det är inte är så i verkligheten, men jag gillar inte verkligheten. Frågan är bara hur länge jag kan hålla den ute. Jag har vid ett flertal tillfällen blivit kallad "naiv", men det är bara delvis sant. Det är som att bo i en liten färgglad djungel, och sen titta ut genom ett fönster och bara se bråd död. Man vet att det finns där, så då stannar man hellre inomhus och rullar ner gardinen. 

Och i mitt huvud är allt jag skriver helt logiskt och självklart. Därför blir jag väldigt konfunderad när min sambo inte förstår vad jag menar. Allting står ju där, det är ju bara att läsa? 

Man kan väl säga att jag lever mellan raderna, i många avseenden. För ibland förstår jag inte ens själv när jag korrekturläser. Många inlägg har raderats på det sättet.