Sitter och hostar som ett jävla retard och känner mej allmänt ynklig. Har pipit åt Zolle att vi borde gå och köpa brownies på seven eleven. Eftersom jag ändå är äckligt tjock för tillfället, kan jag lika bra äta tills han börjar jobba, för då blir det andra bullar här hemma. Sen i april börjar rallylydnaden igen så då ska jag och Loppan träna på spillepengen varje dag! (I wish.....) 

HAHAHA gulligt att Loppan la sej heeelt försiktigt i soffan PÅ kattungen, och tror att hon tar helt bra hand om den. Katten bara: "MEEEEEUWWWW!!"

Och varför ska folk leka att de äter kvarg och tycker att det är GOTT?? Tro inte att ni e coola och nyttiga bara för att ni tvingar ner sånt räligt skit i halsen. Tvi. (Jag är inte alls bitter för att jag en gång var överlycklig för att jag hade köpt det och trodde jag skulle vara nyttig, men sen höll på att spy när jag åt det, så det stod i kylskåpet på jobb i några veckor innan Hannes slängde det.)

Börjar bli så van vid att Zolle är hemma, så jag blir liksom lite handfallen när han är borta. 

Ikväll har jag slötittat på tv för först gången på .. hur länge som helst, minst ett par månader, skulle jag gissa. Somnade som vanligt i soffan, förmodligen något som ligger i generna (från mamma). vaknade lagom till Criminal Minds - suspect behaviour. 

Går och lägger mej så fort det är slut .. Trött chey.

Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp 
Men ingen kan slåss som jag 
Törsten rev och hoppet svek 
Men ändå lever jag kvar 

Kanske av ren vana? 

men det löser sej

det löser sej

det löser sej

säg mej, det löser sej

När andra säger "ska vi ta en kaffe?" så menar de att de ska åka in till nåt fancy café och dricka lattemoccachinos för 80 spänn. (Nejdå, jag ha ringa fördomar)

När jag och Annica "tar en kaffe" så går vi hem till den andre och dricker några koppar bryggkaffe. Fyfan vad gott. 

Ofta min hund precis gick förbi med min cigarettask i munnen?? 

 Det var ändå random, lite laddergoatvarning. 

Orkar inget. Pusshej. 

Jag drömde att någon uttryckte sej hånfullt om min diagnos och mina problem. Insåg nu att det är precis så jag själv känner. Blir irriterad och förbannad på mej själv, för det BORDE inte vara så svårt att leva ett normalt liv? Det borde inte vara så jävla svårt att orka med saker, att bara gå upp på morgonen. Det kanske är mer ett karaktärsdrag? Jag kanske inte alls mår så dåligt, det är bara som jag inbillar mej? Om man bara tar sej i kragen så blir det bra, ska du se - som man hört förut. 

Jag är rädd för folks axelryckningar och gliringar. Är rädd för att bli kvar i något slags oändlig cirkel, där jag gör mej själv sjuk för att det är det enda jag vet. Fortsätter leva i min fantasivärld, min skyddade verkstad, där ingen pratar någon bakom ryggen på någon. Där alla är snälla, ingen har baktankar och folk sköter sitt. 

Jag vet ju att det är inte är så i verkligheten, men jag gillar inte verkligheten. Frågan är bara hur länge jag kan hålla den ute. Jag har vid ett flertal tillfällen blivit kallad "naiv", men det är bara delvis sant. Det är som att bo i en liten färgglad djungel, och sen titta ut genom ett fönster och bara se bråd död. Man vet att det finns där, så då stannar man hellre inomhus och rullar ner gardinen. 

Och i mitt huvud är allt jag skriver helt logiskt och självklart. Därför blir jag väldigt konfunderad när min sambo inte förstår vad jag menar. Allting står ju där, det är ju bara att läsa? 

Man kan väl säga att jag lever mellan raderna, i många avseenden. För ibland förstår jag inte ens själv när jag korrekturläser. Många inlägg har raderats på det sättet. 

Trött på människor. Särskilt sånna som slösar på ens tid, energi och allmänna humör. Rövhattar. 

Sjukt bitter tjej, ska lägga mej och sova på soffan tills vi ska iväg ikväll. Hejdå. 

Jag går på halvfart, på grund av bristande påfyllning av energikontot. Flytten, och de stora omställningarna den medfört, har tagit hårdare på min redan så fuckade hjärna än jag först trodde att det skulle göra.

Försöker hålla ångesten och deppen på en jämn nivå genom att bjuda in den i jämna doser. Detta innebär att jag är konstant låg för tillfället, och kommer att vara ett tag till. Toppar och dalar är inte det jag behöver just nu. 

Vill man komma på inflyttningskaffe (eller te eller vad som helst) så är man varmt välkommen hit, bara man bjuder in sej själv. Det är inte det att jag skyr kontakt, jag orkar bara inte ta några initiativ. 

Underbara Zoltan sköter i princip allting här hemma, jag hjälper till där jag orkar och klarar av. Känner mej mest trist och värdelös men jag veeeeeet ju att det blir bättre. Det blir alltid bättre.