"När man träffar dej, så är du ju en sån himla positiv, öppen och sprudlande person. Det är så svårt att föreställa sej hur du har det annars."

Det kommer upp igen, nu när jag börjar vistas lite mer bland folk. Jag blir påmind om hur liten del av mej som folk faktiskt ser. 

Ja, jag är sprallig och rolig och allt det där ungefär en bråkdel av mitt liv. Då kan jag gå ut, vara "normal", fungera. Resten av tiden måste jag stå ut med mej själv. En liten del av DEN tiden får tyvärr några av mina nära också stå ut med mej. 

Ju fler människor jag kan hålla utanför "demonbubblan", desto fler får jag behålla. 

Och det tjänar ingenting till att förklara för de här bekanta heller, för de kommer aldrig att ens lite kunna sätta sej i det - och varför skulle de? Varför ska de utsättas för mina obekväma sanningar? 

Jag antar att det är till fördel att ingen riktigt (utom möjligtvis Hannes) har sett mej på mitt lowest low, även om det gör att de kanske tror att de lite grann förstår. Det gör ingenting, jag är hellre omgiven av folk som fattar skit, än lämnad av de som upplevt mej. 

En kvinna jag känt länge, som stöttat mej i tonåren, pratade med mej härom dagen om att hon börjat få kallsvettningar och tunnelseende i pressade situationer. Hon undrade om det skulle kunna vara nån slags ångestattack? 

Sen sa hon: "Nu förstår jag hur jobbigt du har haft det."

Jag är den sista som vill underminera någons känslor, men kom igen. Nu har du börjat skrapa en liten flisa på ytan. Nu har du skymtat dörrmattan till helvetet - du har inte ens kommit fram för att kunna knacka på dörren. Du har gått in en vända i en bastu, och tror det är så det känns att brinna i en livstid. Och jag hoppas så innerligt att du aldrig kommer längre än så.

Allt eftersom samhällssituationen blir allt mer pressad, är det fler som kommer till mej med frågor om ifall deras nya upplevelse skulle kunna vara en ångestattack. När de beskrivit sina symptom och jag bekräftat, även om jag inte rakt ut sagt att det de upplevt mer låter som ett förstadie, säger de att de plötsligt förstår hur jag mår. Hur svårt jag haft det. Hur hemskt mitt liv måste vara. Hur de trodde att det inte var "så farligt", att vi överdriver en hel del, men nu. Nu vet de.

Men sanningen är, min vän, att jag alltid underdriver. För sanningen är för stor för dej att kunna greppa. Jag hoppas att du aldrig kommer längre än in i bastun. Att du slipper brinna ett helt liv. Jag är så glad att någon, som jag, kunde tala om för dej vad det är som händer i din kropp. Så att du slipper återuppleva din egen död gång på gång i åratal innan någon hör dej skrika. Så att du slipper få höra, när du står där naken i bastun, att om du bara tar av dej ett lager kläder till så kan du köra ett crossfitpass också. Vatten kan du få när du kommer ut. Om du nånsin kommer ut. 

Jag brann i en livstid. Nu lever jag som en sotig, hudlös klass tre brännskada. Rör mej aldrig någonsin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...