Som att ha hittat en bit av sej själv, bara för att förlora den två veckor senare. I ren fuckup och rädsla. Ett oplanerat samtal en drucken fredagkväll råkar landa i en minneslucka. Dagar efter kommer det. Snacket.

"Det du sa i fredags när du var full..."

......shit. Ringde jag ens dej i fredags? Iskylan spred sej som en elektrisk chock genom skelettet och jag vågade inte ens fråga vad det var jag hade sagt. Nån stans inser jag ju att av fyllon får en höra sanningen. Så jag blundade, accepterade och lät de trevande orden skölja över mej. Beredd på smällen som aldrig kom utan ersattes med ett försynt önskemål. 

 I ångesten drog jag en förhastad slutsats att frångå mina principer. Slängde ur mej ord för att få trycka på stopp, släcka branden, stoppa tiden. Nu sliter det sönder mitt Inombords i raseri över sveket mot mej själv. Déjà vu.

Det är ändå inte jag som räknas. Vemodet, förvirringen och sorgsenheten har smekt min kind i veckan och jag orkade inte ens prata om det på psyk igår. Orkar inte känna.

I kaosartat själstillestånd smyger jag över en bensindränkt hängbro med facklor i fumliga händer. Ett snesteg till och allting brinner, faller. Vägen är så lång. Kommer jag över ska jag dansa i askan från broarna jag redan bränt, andas djut, fylla lungorna med svart sot. Krypa tillbaka till rutan där tiden gör jobbet åt mej om jag bara slutar motarbeta. Hur gör en?

Det är kallt här, kallt i mitt hjärta, i märgen, i sinnet. Jag har bara mej själv att skylla. Då som nu för alltid.

Idiot.