"Kom och gå som du vill"
Sa Du
Till mej
Medan Du själv varken
Kom
Eller gick

Det händer att de skrikande demonrösterna bytas ut mot en smekande viskning som säger "det är okej".
Och jag sträcker ut handen, famlar i mörkret. Vem är du? Var kommer du ifrån? Var har du varit de senaste tjugosju åren?
Ännu mer avlägset denna gången, som blott ett andetag. Det är okej.
Nej, det är det inte. Snälla, gå inte igen. De kommer tillbaka!

Den öronbedövande tystnaden bäddar in väsanden hesa som papper.

Det finns en ljusning någon stans, och jag är fast i nuet, längtande efter senet, som kanske ändå aldrig kommer.
Lev ditt nu, säger de. Men hur kan en göra det när ingenting riktigt kommer igenom det tjocka mörkret? Det klibbiga, själsugande monstret som fyller upp mitt Inombords, som en barriär mot allt som skulle kunna vara fint.
Om jag äter tillräckligt lite, måste kroppen börja äta sej själv. Bryta ner det som finns, ta energi från Inombords. Kan det bränna bort allt som är äckligt? Klibbigt. Kan jag få tappa känseln?