Vill så gärna vara en som orkar saker, som klarar saker. Som kan åka tåg, kan hänga lite med folk utan att vilja dö hela dagen efter. Kunna jobba, kunna gå en hel dag utan att oroa mej. Utan att himlen rasar ner. 

Rädslor slukar mej, rädd för att leva för fort, för långsamt. Hatar intryckskänsligheten som begränsar mej. Ni kan ju sitta där och tycka att det är "duktigt" med små framsteg, ni som redan kan lämna er lägenhet utan att drabbas av andnöd. 

Är så besatt av alla "varför". Som en fyraåring söker jag svar på allt, trevar i blindo efter förklaringar och klarhet men är inte ens nära något som kan kallas stabilt. Jag orkar inte mer. Hur gör man för att orka? 

"Det är bra och modigt att du utsätter dej för sånt som skrämmer dej!"

Men det hjälper ju inte! Ingenting fucking hjälper, och snart känns det inte längre värt att träffa någon eftersom det resulterar i minst ett dygns panikkänslor, utmattning och tålamodslöshet. De inre skriken som skär sönder alla försök till tankar till smulor. 

Har låtit Hannes prata med mej idag, klickade honom några gånger innan jag till slut svarade och bara lät telefonen ligga brevid ansiktet, stum gentemot hans outtröttliga försök att förmildra min tillvaro. Han pratade på, jag gav ifrån mej något ljud när han undrade om jag var kvar. 

Vi får tillträde till huset om en vecka, och inte ens det rubbar apatin. 

Imorgon är en bättre dag.