Visste inte om jag va hungrig eller mätt, om jag ville äta eller kräkas. Men efter lite övertalning från Jackie, åt jag till slut lite äppelkaka. Och nu....
Nu. Nu kan jag inte andas. Trycket över bröstet får ögonen att tåras.
Så blev detta kvällens kamp. "Din kropp vill dej väl! Din kropp älskar dej", säger hon, min fina själasyster, men just nu känns det bara som att den vill förgöra mej.
Gör vad jag kan för att skjuta bort paniken. Hatar.