Ännu en gryning. Den här är dock lite skittare än på länge, men eftersom det faktiskt är pga något konkret så gör det inte så mycket. Vaknade vid fem av illamående, och har kräkt och haft mej den dess. Jag behöver minst 10h sömn för att fungera, och nu har jag fått tre. Önskar bara så innerligt att jag kunde få somna nu snart, så min hjärna inte gör kaos av mej resten av dagen.

Under de två åren jag bott i denna lägenheten, har jag verkligen ansträngt mej för att inte bevänna någon granne. Det är så jävla jobbigt att ha folk i samma hus som vill stanna och prata och grejer. Nu gick jag dessvärre på niten igår när mina nya grannar, som flyttat in bredvid mej, behövde hjälp med sitt bredband. PissComHem kände sej tvungna att ha någon som pratade svenska för att teckna deras abonnemang, trots att mannen pratade bra engelska. Givetvis ställde jag upp, som den FördomsfriaJesusMiasamarinen jag är. Gick hem till dem (efter att blivit lovad av snubben att "I will make you swedish coffee!") och pratade med comhem i en halv evighet tills vi till slut fick ordning på allt. Himla trevligt, jättegulliga, och jag stannade i två timmar och pratade och skrattade. De var från Syrien, vi lärde varandra lite språk och jag fick turkiskt kaffe (som jag gissar var anledningen till nattens sömnlöshet pga seeviiiinstarkt!!!) innan jag till slut blev på tok för trött och gick hem.
Och sen kommer ju ångesten. Det var ju precis såhär det inte skulle bli. Ja, det funkar dagar som igår när jag hade lite energi att ta mej an världen, men under de veckor som allt faller ihop och jag knappt vågar gå utanför dörren, och än mindre prata med någon!?

Där jag bodde innan blev jag "kompis" med den gamla tanten Kattmamman. Sen började hon ringa mej en massa och jag blev tvungen att gå omvägar (och gör fortfarande) för att undvika att stöta på henne. Sen kände jag mej tvungen att flytta. Okej, det var inte den enda anledningen såklart, men faktiskt en pinsamt stor del.

Men de här är iaf en familj som har varandra, och inte en 82 år gammal ensam skröplig dam med nio katter. Jag har berättat om Loppans problem med folk, bett dem att inte knacka på hos mej pga hennes stress (alltid bra att kunna skylla på hunden) och sagt att jag mest av allt vill vara för mej själv. Känner ändå att jag har gett mej själv lite förutsättningar där, så får väl se hur det här (förhoppningsvis inte) utvecklar sej.