Att några få ord kan lyfta en så. Lugna andningen, tysta skriken så att en liten del av mej kan få ro. Kan få förstå det där kapitlet, istället för att försöka hitta någon mening i repetitioner, att istället kunna läsa vidare. Faktiskt se att det finns mer. Att jag inte behöver se hela trappan, för att ta första steget. Det spelar liksom ingen roll vad som finns där uppe, det kommer ändå visa sej. När en vet, så vet en.
Och jag behöver inte vända upp och ner på mitt liv, för att kunna acceptera de här känslorna. Bara leva med det, se det fina i att känna som vi känner, vara tacksamma för det vi ändå nånstans har. Hjärtat behöver inte smulas sönder i miljoner bitar, för Du är inte borta. Finns alltid där. På ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Det känns inte bråttom längre, jag är inte en knut av oklara val. För jag behöver inte välja. Inte nu. Vi känner ändå samma sak. Det kan ingen någonsin ändra på. Inte ens vi.