...och tävlingen ja. Den gick inte särskilt bra. Det är lite surt att få 69 poäng när 70 är godkänt, men vi förtjänade faktiskt inte högre poäng än så. Eftersom jag är i en sån formsvacka så blir jag lättstressad och otydlig, och vi drog på oss fantastiskt många slarvfel pga det. Hoppas på bättre samarbete i Höganäs om två veckor. 

Försöker hitta mej själv i det här värdelösa tillståndet av ångest och ensamhetskänslor. Skrämmer ihjäl mej själv på olika sätt, när jag tänker på vart och står och var jag är på väg. Och när jag tänker på att vända om så skrämmer det mej ännu mer. Då skulle jag bara bli ett tomt svart hål. Igen. 

Ska slockna på soffan en stund nu, så det snart kan bli en ny vecka för den här har fan varit helt åt helvete. Om jag orkar så kanske jag börjar med lite övningar jag lärde mej i gruppKBTn på BUP när jag var sexton. Kanske. Om jag tycker att det är värt det. Om jag tycker att jag är värd någonting över huvud taget. För just nu känner jag att det enda jag är värd är att faktiskt må som jag gör just nu. 

I've waited hours for this,
I've made myself so sick,
I wish I'd stayed asleep today.
I never thought this day would end,
I never thought tonight could ever be
this close to me

Tävling idag, och jag är supertaggad! Loppan not so much, hon ligger på sin filt och tittar surt på mej när jag stirrar omkring för att dubbelkolla våra papper (som jag gör inför varje tävling, trots att jag hade med allting sist och inte har rört tävlingspärmen sedan dess).

Vi är 26 startande i min klass och jag och Loppan är först ut. Får se hur det påverkar, vi har alltid haft runt 20 starter före oss tidigare..

Har gått för den här domaren en gång innan, och tyckte då att hon gjort en lättföljd och lagomklurig bana, utan uppenbara fällor. Hoppas det är nägot liknande idag...

Om någon känner att det skulle varit kul att åka och titta på rallylydnad idag, så börjar min klass klockan 11:00 på SBKs Malmöavdelning. ^^ 

Det här med att "ingen står ut med mej" har alltid varit lite av en självuppfyllande profetia. 

Ikväll känner jag mej bara så jävla trasig och fel. Det finns för mycket självförakt i mej, och hur skulle någon någonsin kunna älska någon som är så fylld av hat? Jag känner mej lite som Quasimodo i ringaren i Notre Dame, fast tvärt om. En helt okej utsida men en sjuhelvetes ful insida. Sådär så det luktar lite ruttet om en ifall någon kommer för nära. 

Och här tar jag paus och läser igenom vad jag skrivit. Det blir så när man alltid låter fingrarna skriva på av sej själv, med direktkoppling mellan känslorna och fingrarna, utan att något mellanlandar i hjärnan först. Det är så man hittar sej själv, på nåt sätt, men det blir så märkligt också när man läser sina egna ord. Man känner sej bara ännu mer tragisk på något sätt, men jag vet också att det här kommer hjälpa mej ur skiten så småningom. 

Paus. Läsa. Rynka pannan och undra vad fan det är för fel på mej. Fortsätta med nästa stycke. Jag vet egentligen inte vad det här är för svammel, jag är bara så trött och tycker så jävla synd om den som faktiskt orkat läsa ända hit, eftersom det (som vanligt iofs) inte stått något vettigt över huvud taget. Jag är iofs inte alls vettig över huvud taget heller. Det är bara en svacka nu, jag kommer säkert ur den förr eller senare. Jag orkar bara inte bry mej nu, det är så svårt att förklara saker och jag behöver så mycket utrymme i mitt huvud för att klara av det. Utrymme som inte finns just nu. Det kommer en lösning nån gång...

Jag känner mej bara så jävla ensam, fast jag vet att jag inte har någon som helst rätt att göra det. 

Jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
deprimerad emellanåt, det jag bär på är svårt
jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
lovar och inte håller, det som driver mig finns där
jag gillar dem som delar mitt synsätt och flyger i min sfär
kanske tappat det helt, spelat för många spel
målat in mig i ett hörn, fått en törn
det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
för jag har ingen jävla aning om vad fan jag håller på med.

Vädret är vårigt idag, och det känns fint. Min kropp känns dock tung och matt, det är väl medicinerna som spökar. Lyckades sova med bara ett avbrott inatt, men priset jag betalar för det är en mycket tyngre trötthet. 

Hundarna har varit ute en snabb runda och vi har ätit frukost. Nu försöker jag få igång mej ordentligt och sen ska vi ta en lång promenad, busa som fan och sen soffmya en stund. 

Känner mej sjukt tom idag. Förvirrad. Utspridd. Den inre konflikten tar så mycket energi. Försöker slå mej fri, men är rädd för att det ska bli för mycket. 

Skit samma. Jag tänker glömma det där nu. Jag ska ägna mej åt hundarna idag och försöka låta bli att tänka på något annat än dem. 

Försöker hitta lite fotfäste, men det är fan inte lätt när tankar och känslor virvlar omkring på det här viset. Kan inte sortera, det är en sån dag idag igen. För mycket på samma gång. För mycket som dragits upp för snabbt, för många jobbiga minnen som trängt sej på och blandats upp med varandra de senaste månaderna. Tillsammans med alla andra nya erfarenheter, allt jag tränar på ... det är bara kaos! Det är för mycket nytt för mej just nu bara och jag är så rädd för att tappa alla små strån jag famlar efter. Är så rädd för att få bakslag, för att falla tillbaka. Jag är på väg nån stans, jag ser ett ljus men har ingen aning om hur långt det är kvar eller vad jag har att snubbla över på vägen. 

Jag är livrädd. Livrädd men så öppenhjärtad som jag bara orkar. Varenda dag och varenda känsla är en jävla kamp, men jag klarar mej. 

Jag klarar mej alltid. 

Please be here until the morning
Hold my hand until the morning 
Brings the light of day to our eyes