En sån där dag som inte är så fysiskt tuff, utan mer tuff rent mentalt. Ett intensivt pratade och massor med aha-upplevelser hos psykologen, och sen första gången gången hos sjukgymnasten. Nu har jag sexuell blå tejp på ryggen och är tröttare än fan. Ska läsa lite och sen sova. Vet inte riktigt hur jag ska orka få ordning på mej själv.

Vill sova, får man gå och lägga sej innan klockan sju?

En liten påminnelse om att livet är fint. En trygg famn, det var så längesen jag fick känna mej trygg på det viset. Att så lite kan göra så mycket, jag trodde verkligen inte att det skulle gå att vända den nedåtgående spiralen idag. Det gick. 

Det gick också upp för mej att jag isolerat mej så länge nu, byggt så höga, tjocka murar, stängt dörren om alla utsträckta händer ... så jag har nästan glömt hur det är att ta emot hjälp. Att släppa in någon inpå i ett sånt läge, där jag är van vid att bara stänga av och stänga ut. Jag vill inte behöva någon, vill inte inse att det är andra människor som får mej att må bättre. Jag vill klara mej själv, stå hundra procent på egna ben. Börjar dock lite motvilligt inse att man faktiskt måste. Har försökt snirkla runt det här länge nog, hittat kryphål för att slippa visa mina mindre trevliga sidor, men jag fattar ju att det förr eller senare måste komma fram. 

Gastkramande ångest idag. Klarade inte av gå ur sängen förrän halv fyra. I spegeln möts jag av ett puffigt, rödgråtet ansikte.  Jag har tappat fotfästet, har tänkt tillräckligt, orkar inte tänka mer. Uppgivenheten sköljer över mej, allt gör ont. Det gör ont att andas, ont att tänka, ont att hoppas. Hoppas på vad? Ingenting. Att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sej i huvudet. Det vet jag ju.

Och jag håller upp handen för att gömma mitt liv, skärmar av här nu. Håller patetin i ett hårt grepp bakom min sköld. Lyssnar på Hästpojken och låtsas att jag inte finns. Kämpar mot desperat längtan efter att klyva hud. Varje dag är en kamp, men idag är ett krig. Det här inlägget har tagit en timme att skriva, och ändå står det inget vettigt. Orden kommer inte till mej idag. Allt är kaos, falskt och fel, och jag är bara en jävla idiot. Fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck.

Lite fest ikväll dårå. Jag firar ju inte valborg egentligen, men partajar gärna om jag blir inbjuden. Och det blev jag. Till en fest. Där alla är tragiskt mycket yngre än jag. Kommer bli fett. Jag får väl kallas Tant Mia som vanligt, särskilt som jag idag fick besked om att jag har artrosförändringar i bröstryggen. Kul där. Men efter kiropraktik, akupunktur och en två timmars tupplur, så är Tant på benen igen. 

Sitter som vanligt med outfit-dilemmat. Har provat två klänningar men jag är inte i klännigsmode idag, känner jag. Idag är mer en jeansshorts-dag, tror jag. Jeansshorts, grå slitna leggings och röda platåpumps. JAPP! Så blir det. Hopplar hem till Alexandra när de är hemma från Lund, sen är det all in som gäller. 

Jävla kukhelvete också. Har inte sovit ett skit inatt pga den satans värken. Jag tar mej fram som en trasig åttioåring och gnäller värre än fan. Hatar det. Sara servar mej med kaffe <3 Ska till kiropraktor imorgon och sjukgymnast på torsdag, så jag antar att jag får röntgensvaren nu nån gång också. De visar säkert inget, det skulle vara så typiskt.
Spänningshuvudvärk har jag också. Och mens. Buhu!!

Ligger i sängen och tycker synd om mej själv. Har så ont i höfterna att jag knappt kan gå. Är det moget?
Så nu trycker jag Marabou jordgubb i huvet och funderar över om jag nånsin kommer bli bra i min kropp. Dör lite inombords.

Ååh vad skönt det är när livet bara rullar på. Den här helgen har varit rätt igenom underbar, och bättre blir den idag. 

Vaknade tidigt som vanligt, snackade skit med Hannes i en timme per telefon. Nu går jag omkring och småstädar här hemma i väntan på att klockan ska närma sej nio så jag kan traska hem till föräldrarna och snylta frukost. Har en del ärenden efter det, och sen får jag superfint besök efter lunch. Ikväll ska jag träffa Sara i stallet och vi ska rida ut en sväng och det kommer bli kuuuuuliiigt :)

Så himla fint så jag vill nästan gråta lite. Och solen också. SOLEN! <3 Älskar mitt liv den här helgen. Verkligen, på riktigt. Helt otroligt. 

Fick en intressant fråga för några dagar sen: "När mådde du som bäst, och var som lyckligast?"

Jag trodde att jag skulle behöva fundera en stund, men insåg efter att snabbt ha skummat igenom mina minnen, att svaret var givet. 

"Just nu. Jag har aldrig nånsin mått så bra som jag gör nu."

När jag tog upp mina lyckligaste stunder, handlade alla om djuren.  När Baghira blev friskförklarad, när jag skrev på köpekontraktet för Titan, när jag hämtade hem Loppan, etc..

Men så bra som jag mår nu har jag aldrig mått. Så många bitar som är på plats. Jag har aldrig känt mej så omfamnad. 

Jag har rätt människor i mitt liv nu. Att kunna ringa Hannes och snacka om ingenting vettigt i en timme. Att traska hem den löjligt lilla biten till Annica för att dricka kaffe och umgås. Kärleken som spirar. 

Jag har för första gången ett hem där jag verkligen, verkligen trivs. Älskar mitt jobb och mina kollegor. Ser en jävligt ljus framtid också, ser hur knutar börjar lösas upp. Har mina resor att se fram emot, Glasgow snart med min bästa vän, och sen Sydafrika med mamma till hösten. Och sommaren kommer bara bli alldeles awesome när jag och Tina ska ha hästarna i samma stall och rida på långturer och ha oss. 

Jag börjar landa i en förståelse för hur livet kan vara när det är som det ska. Om man bortser från mina psykiska problem och mina dippar, så är allting faktiskt ganska fint - jag har fått hjälp att se det nu. Det är inte mitt liv jag hatar, det är min sjukdom. Jättestor skillnad! 

Nu ska jag tralla iväg till min samtalskontakt på psyk, sen in till Malmö för att röntga ryggen. Rida en sväng med Tina i eftermiddag förhoppningsvis. Förjävla fint alltså.