Det här med att "ingen står ut med mej" har alltid varit lite av en självuppfyllande profetia. 

Ikväll känner jag mej bara så jävla trasig och fel. Det finns för mycket självförakt i mej, och hur skulle någon någonsin kunna älska någon som är så fylld av hat? Jag känner mej lite som Quasimodo i ringaren i Notre Dame, fast tvärt om. En helt okej utsida men en sjuhelvetes ful insida. Sådär så det luktar lite ruttet om en ifall någon kommer för nära. 

Och här tar jag paus och läser igenom vad jag skrivit. Det blir så när man alltid låter fingrarna skriva på av sej själv, med direktkoppling mellan känslorna och fingrarna, utan att något mellanlandar i hjärnan först. Det är så man hittar sej själv, på nåt sätt, men det blir så märkligt också när man läser sina egna ord. Man känner sej bara ännu mer tragisk på något sätt, men jag vet också att det här kommer hjälpa mej ur skiten så småningom. 

Paus. Läsa. Rynka pannan och undra vad fan det är för fel på mej. Fortsätta med nästa stycke. Jag vet egentligen inte vad det här är för svammel, jag är bara så trött och tycker så jävla synd om den som faktiskt orkat läsa ända hit, eftersom det (som vanligt iofs) inte stått något vettigt över huvud taget. Jag är iofs inte alls vettig över huvud taget heller. Det är bara en svacka nu, jag kommer säkert ur den förr eller senare. Jag orkar bara inte bry mej nu, det är så svårt att förklara saker och jag behöver så mycket utrymme i mitt huvud för att klara av det. Utrymme som inte finns just nu. Det kommer en lösning nån gång...

Jag känner mej bara så jävla ensam, fast jag vet att jag inte har någon som helst rätt att göra det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...