Jag har alltid tyckt att katter är lite lurigt läskiga, och min lilltös har bekräftat det med råge.

Här hemma bor det ett syskonpar. Min underbara lilla påg, Yoshi, som är supersnäll, aldrig förstör något, älskar paprika och avokado, är övergosig och världens bästa katt!

Sen .. sen har vi hans syster. Satmaran, Skräcködlan, Ursula .. öknamnen är många. Hennes riktiga namn - det faktiskt ganska passande - Ariel. Det är en vacker, sköldpaddsfärgad katt, utan någon som helst självbevarelsedrift, och hon driver alla till vansinne. 
Redan när hon var fem veckor gammal, sas det att den här katten är helt psycho.  

Allt hon får i sikte massakreras. Hon har tuggat sönder hörlurar till ett värde av uppskattningsvis minst 2000 kr, oräkneliga hårsnoddar samt ett stort antal vantar. Hon knuffar ner saker från bord och hyllor med flit, och stirrar sen på en med sin genomträngande blick. Teddyöverdraget på översta hyllan av deras katträd finns inte längre. Kvar är bara en kal spånskiva. 

Hon sover brevid min huvudkudde på nätterna och är då allmänt söt. Men när alarmet på min mobil ringer om mornarna väcks det galna monstret inom henne till liv, och hon anfaller telefonen och försöker tugga sönder den.

Hur står man då ut med en sån här katt? Jo, man har en hund som håller henne aktiverad och ja .. hon är faktiskt otroligt mysig och social också!

   Yoshi & Ariel

Jag kastar undan martyren och spottar livet i ansiktet,

jag bestämmer sjäääälv

och nästa gång ångesten vill komma och leka

så ska jag bara räcka ut tungan och springa min väg!