Haha, nu blev det sådär dumt. Stressen börjar släppa och man har tid att känna efter. När separationsångesten flödar är det bra att kunna springa in till Annika i dörren bredvid och bosätta sej på hennes balkong i en halvtimme. Få någon nerdreglad boll i knät av Jazz, och hitta lite perspektiv. 

Skratta och gråta, be om ursäkt, men känna att det faktiskt är okej. Så kommer man på benen igen. 

Som sagt - puss på värktablett mot hjärtkras, så blir allting bra. Allting blir bra. Jag försöker intala mej själv det minst femtio gånger om dagen, och väldigt ofta så lyckas jag också. Jag trivs här. Verkligen! Jag älskar lägenheten, jag kommer älska mitt vardagsrum när det väl är färdigt (förutom 'Bruna Hörnan', men när den fick en egen identitet så gjorde det inte heller särskilt mycket). Snart ska jag köpa häst också, det är bara två månader kvar, en tills vi skriver papper. Stirr, förväntan och lyckobubbel. 

Sju stycken blommor har slagit ut på liljan jag fick av Annika i måndags, och kläderna är fortfarande inte uppackade. 

Det är dags att göra sej i ordning för avfärd, först till mamma, sen Malin på södervärn som fyller år idag. Grattis! och grattis till Daniel också, faktiskt. 

Alla tjatar om det, och jag föll för grupptrycket. Jisses, vilket häärligt väder! Ska gå en lång promenad med min lillpoppa. Hon har varit alldeles duktig och varit ensam i nya lägenheten mellan halv sju och tolv. Pluttnos. 

Synd bara att jag inte har någon vettig musik i mobilen, det hade kunnat göra allting ännu lite bättre. Jag får väl gå och sjunga falskt för mej själv istället. :)

Det finns snart inga svepskäl kvar

det bränner och svider

under huden.

Törsten och viljan är det enda möjliga

men hur frågar man?

Hur säger man

"jag vill ha dej inatt. och förlåt,

för det är inte meningen att strö salt

men det är så svårt att stå ut nu."

Lycka är lycka, trots att den grusas och flagar ibland. Det är dock svårt att se igenom, inte helt transparent.