Historien om min hunds simmande (eller rättare sagt; icke-simmande) har varit lång och snårig. Det började med att jag fick lära henne att simma i en liten damm på limhamnsfältet, och det tog en halvtimme, dyngsura kläder och rivmärken både här och där. När hon till slut lärde sej simma satte jag ner henne i dammen hemma hos Rocky. Hund sjönk som en sten ner under ytan och jag fick fiska upp henne i nackskinnet. Sen dess har hon inte velat simma alls. 

Idag åkte jag och min kära vän och kollega Hannes till hundstranden i Lomma. Ingen av oss har varit där förr, och efter en evighets parkeringsletande och en lång, förvirrad promenad hittade vi till slut vad vi letade efter. Riktig sand, långgrunt och inte särskilt mycket tång gjorde att till och med jag, ärkemesen, vågade gå ut en bra bit. Loppan hängde på, men var lite nervös och vi fick hjälpa henne lite med balans och flyt när hon inte bottnade. Pest eller kolera - lämnad ensam eller simma? När hon väl fick kläm på det kunde inget stoppa henne. Någon kastade boll åt sin spanska(?) vattenhund Smilla, och Loppan nappade snabbt på den leken. Hon spettade på med bakbenen och simmade till och med snabbare än den där hunden som är född att vattenapportera. När det gäller så gäller det! Märktes att hon tyckte det var lite mysigt till slut, och när hon tappade balansen lite så var det bara ett par simtag bort till det grunda. Sen på det igen! Helt perfekt.

Superstolt matte! Dessutom är jag ganska stolt över mej själv för att jag faktiskt klarade av att stå i havet utan att vara livrädd att det skulle komma fisk.

Hannes: 

"Ta en bild på mej och Loppan

när vi leker tångleken!"

Sekunden efter att Loppan doppat ner 

hela huvudet i vattnet för att få tag i Smillas boll.