Försöker dricka ett glas lättyoghurt till frukost, och det går skrattretande dåligt. Är aptiten på minus får man trycka i sej för att överleva ändå. Inombords ekar ett sånt där riktigt maniac-skratt, med tungan utanför och på sne och skelande ögon och allt. 

Att man ens försöker alltså .... men creds för det ändå. 

Får väl samla ihop mitt sorgliga liv och åka till Falsterbo Horse Show med Kajsa. 

Fortfarande lite skakig, men det kan man nog skrubba bort. 

I'll be fine. 

Fuck. Det blir nog aldrig bra ändå.

Så många broar jag bränt

ingen tog mej riktig över, nej

men jag går inte isär

när jag går med dej 

Emptiness. 

En gammal god vän sa något märkligt till mej idag. 

"Hur kommer det sej att du alltid tar dej igenom saker så nobelt? Nu när vi har träffats och vi har pratat om allting så är du bara så ... nobel! Det är nästan så jag vill hänga dej ibland."

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Själv ser jag en hetsgråtande, halvt hungerstrejkande stackare utan framtid. Det är väl bara det att jag har lätt att sätta ord på saker och ting när jag inte är mitt uppe i det. 

(Vi vet allihop att "ring om det är något" inte funkar i praktiken. Det är så när man på nytt tappar all ork.)