Här skulle egentligen varit en lång utläggning om svek. 

Om en bekräftelse på att man inte ska låta någon komma för nära. 

Jag raderade den, för det enda jag egentligen ville ha skrivet är att

jag hatar dej så jävla innerligt. 

Jag trodde du var mer än så. 

Man får aldrig nånsin lita på att någon är ens vän på riktigt. 

Slutar i förakt. 

Tvi dej. Fortfarande.

(Du läser inte ens detta....)

Har njutit och lidit av livet de senaste dagarna. De gamla sömnstörningarna har kommit tillbaka tillsammans med nya mardrömmar, men jag tror jag klarar mej. Skiftat mellan sängen och soffan nästan varje natt. 

I fredags släppte vi som planerat hästarna på bete. Allt gick bra förutom en incident med att Bend Tail slet sej, men det var ändå inget som förvånade något. Jag ledde ner min Titan i hängande grimskaft, han hade inte ens tid att stanna och äta utan var bara snällast i världen. Nu räknar jag verkligen ner, och det är 29 dagar kvar tills vi skriver under kontraktet. 

I tisdags tvättades det borstar och bars ner sadlar och alla andra grejer ner i den nya sadelkammaren i vårt nya stall. Vintertäcket och fleecen ska upp på loftet, sen är allt klart. 

Satt inne hos Annika och tittade på hästannonser hela kvällen igår. Letar till Kristina och Lettewall's. Hoppas särskilt på att hitta en bra till Kristina så vi kan rida tillsammans igen. Det var bara så sinnessjukt längesen. 

Och det här är bara början på en mycket märklig omstart.