Igår kväll cyklade jag hem till min bästa vän Annica. Hon bjöd på kaffe och och vi pratade om en massa saker som man kan behöva prata om när allt inte är som det ska. Hon förstår mej sjukt bra, det är så skönt. Man behöver inte förklara allting i detalj. 

När jag flyttar (ja det var ett jävla tjatande om den där flytten, jag vet) så kommer jag bo 150 meter ifrån henne. Det kommer bli sjukt awesome. Vi kommer va nästan grannar. Det är ännu närmre än vi bodde när vi var tolv år. 

Vaknade vid kvart över två inatt, och hade sovit 1½ timme. Kunde inte somna om,  ångesten var för jävlig. Låg i soffan och slötittade på sjukt tråkiga tv-program. Pratade med Hannes vid fem när han skulle sticka till jobb. Sista gången jag tittade på klockan var den 06:00, så jag måste ha lyckats somna efter det. Vaknade ändå nio. Vilket skit. 

Ångesten inatt är otrolig. Jag har sovit en timme, och jag vet inte om det brukar vara såhär många som springer ute i trappan, eller om jag bara inte sovit så djupt som jag brukar. Det stör i alla fall. Väldigt mycket. 

Det är liksom nu jag skulle ha hämtat ut min medicin. Det hade varit lättare då. Mår fruktansvärt illa, fryser så jag skakar och är klarvaken. Det finns inte ord att beskriva hur mycket jag hatar att bo här idag. Det har ringt både på min porttelefon och på dörren - det är ingen där. Vansinnig. Det ska bli så fucked up skönt att flytta. Så obeskrivligt jävla mongoskönt!! Vilket jävla dårhus. 

Ångesten grundar sej i oro. Jag sårade någon som fan innan. Igen. Jag hatar att vara skuld till andras lidande.