Någon bloggare skrev någon gång någonting i stil med, att man alltid måste acceptera hur man är, även om man kanske inte alltid gillar det. Det tyckte jag var bra, så det brukar jag tänka på - även när det gäller andra människor. 

Och när folk gör saker som jag kanske fryner lite på näsan åt, så tänker jag snabbt: "Hur är jag själv?" och kommer då fram till att alla får vara som de är. (Ja, givetvis inte ALLTID, det är väl inte en jävla utopi vi lever i eller? men så fort jag kommer ihåg det, åtminstone...)

Det är bra, jag tror att man blir lite mer hel som människa när man kan acceptera sina egna och andras egenheter (jag vill inte säga 'brister', för det hör inte hemma i det här sammanhanget).

Sen finns det givetvis alltid saker att jobba på med sej själv - taskig attityd, etc -  men det är inte just det jag vill ha sagt. 

Jag var superdeppig ikväll, men efter 82 minuter med Kristina i telefon, medan jag (alltför sent) var i stallet, lättades tungsinnet upp en hel del. Det blev ju inte heller sämre av att jag skrattade så jag grät åt en riktigt sinnessjuk konversation mellan mej, Alex och Jennifer på facebook. x'D 

Igår kunde jag inte vara glad över någonting. Idag myser jag över småsakerna. Det är säkert för att min lägenhet är ren. Elin dammsugade min matta i en halvtimme -så mycket hund-, katt- och Miahår innehöll den. Annars var jag duktig och gjorde nästan allting själv. Jag behövde bara någon som kikade på mej med ett vakande öga och skulle ha kunnat säga "aja-baja" ifall jag råkade sätta mej vid datorn istället. 

Snubben som kom och tittade på lägenheten tyckte att här var fint (hade han sagt annat så hade fått prygel, det lovar jag). Han ville i vilket fall som helst ha lägenheten (vilket jag egentligen skiter i eftersom det bara är en hyreslägenhet och inte mitt problem ifall den inte blir uthyrd). När han gick igen efter typ två minuters förläget kikade, kände jag att fyra timmars städning kanske var mycket satsning för liten poäng. Nu är här i alla fall rent och det ger ro i själen! Såhär rent har det inte varit på flera månader, och nu är jag helt frikkin' slut i rutan. Sova nu, jag skulle behöva ta semester från livet snart. Det börjar ta kol på mej att ha saker inbokade. Sån är jag. 

Jag kan inte läsa tankar. 

Jag fungerar inte under press (alla former av). 

Jag orkar inte höra av mej till folk så ofta som "krävs". 

Mår jag inte bra så undviker jag situationer där jag behöver träffa folk. 

Hade mina vänner inte hört av sej till mej, hade jag varit ensammast i Sverige. 

(There were sweet memories

in the corner of my mind
They were telling me to throw up
all the things that I want to hide.)