Jag har haft en bra dag, och då borde man vara glad. Jag var jätteglad i förmiddags, när det hade gått bra på rallylydnaden och värsta skrällade med att jag och Loppan kom på andra plats. Jag trodde först de slarvat bort vårt protokoll när vi fortfarande inte blivit uppropade när det bara var ettan och tvåan kvar att nämnas. 

Så blir det kväll. Lördagkväll. Jag har gjort mer än jag orkar de senaste dagarna och det slår tillbaka så jävla hårt. Det kommer och smyger på i form av den där äckliga ångesten. Det är kvällar som denna som jag kan tänka på hur bra jag egentligen har det, men inte känna någon som helst glädje över det. Veta att jag borde vara lycklig som fan, men inte kunna vara. Veta att jag borde kunna ha vänner, men det kan jag inte, för jag stöter bara bort dem. Rädd för bry mej, rädd för att folk inte ska orka med mej om de kommer för nära. Oops, I did it again!

Jag har ändå fått ordning på mycket,  men nära räcker inte till. 

Ångesten har jag vant mej vid, och även om den inte är så rolig, så har den blivit en del av mej. Jag accepterar det, vet att det går över så småningom och isolerar mej tills jag orkar prata med folk igen. Det finns nämligen inte mer hjälp att få, säger läkarna. Deal with it. Kommer alltid ligga på minus, alltid ha alldeles för lätt för att falla. 

Och jag älskar att bo ensam, för ingen behöver se mej i min misär, jag behöver inte svara i telefon, måste inte låta folk veta. 

"När 'friska' människor är riktigt glada, så är de 10 på en skala mellan 1-10. När du är riktigt glad så är du 5 på den skalan, och du kommer inte att bli gladare än så."

Att leva med dystymi. Igår. Idag. För alltid?