No wise words gonna stop the bleeding.

Tappat det helt. Stoppa planeten, jag vill gå av.

Det gör så jävla ont. Det svider, blöder och exploderar i hjärtat. Jag är så jävla maktlös, så jävla efterbliven och så jävla sönder. Kommer alltid att vara sönder. Trasig är mitt kall. 

Stänger av lite till. Klarar inte. 

I made myself sick today
I'm slipping away
and seem to stick to the gates
I laid myself down to sleep
It's hard to wake up
When you have fallen to deep

I've eaten myself up
Believing I'm someone
But something's hide and something's left and done

This bleeding heart keeps calling
Can't stop my world from falling
from falling, from falling, from falling
apart

I promised that I wouldn't feel
Keeping what's real
My heart is not made of steel
There's no escape, no return
As far as I know, I'll never leave

Mina problem har skaffat sej egna drömmar

Mitt synsätt har spruckit upp 

och fått nya lösa sömmar

Det är gulligt att det är så många människor som bryr sej om mej, jag uppskattar det verkligen. De flesta vet ju faktiskt om en del av mina problem, men jag tänker skriva ett öppet brev till alla nu för att få er att förstå hur det oftast ligger till. 

Jag har haft en mental krasch den senaste månaden. Det beror delvis på att jag slarvat med mina mediciner, delvis för att jag haft ett grymt jobbigt halvår tillsammans med min psykolog.  Har därför inte orkat prata/ta kontakt med särskilt många, utan koncentrerat det till ytterst liten skala. De få gånger jag faktiskt orkat följa med ut och göra saker med mina vänner har jag suttit hemma och gråtit i dagar efteråt av ren utmattning. 

Under ungefär ett års tid har jag lidit av tillfälliga minnesbortfall. Det är inget jag egentligen velat erkänna för mej själv, men ibland får det konsekvenser och det är så hemskt att behöva stå där och säga "jag glömde", som om det var rent slarv eller nonchalans. Det har fått mej att ytterligare dra mej tillbaka, särskilt från hästarna. 

Eftersom jag inte orkar prata med någon, så är det lika bra att outa det här. Jag vill inte vara en dålig människa, vill inte såra folk i min omgivning eller att mina djur ska drabbas, men det är tyvärr såhär det blir. 

Så därför tar jag paus från livet ett tag nu, i möjligaste mån. 

Tack för att ni finns. Allihop. 

Återfall. Flera förrädiska återfall inom loppet av inte alls länge. Jag faller igen. Det förrädiska lugnet sprider sej i kroppen, så hatiskt vackert att händerna darrar. Som att plötsligt kunna andas igen. 

Annica är den enda jag orkar prata med just nu. Den till synes enda som inte motarbetar mej. Jag är ett vrak. Och jag har hittat tillbaka till falsk tröst. Svag. 

Är där igen. Regnbågar är ersatta med förkolnade siluetter, honungen blev salt och jag är så nära på att bryta mej loss från alla löften och regler.
Jag fungerar inte. Ensamheten äter mej och kan inte ersättas.  Tröstande händer äcklar mej, gå er väg, jag vill inte ha någon här nu. Annica är den enda jag orkar med.