Det finns så många ord att skriva, och så mycket innehåll att fylla dem med att ingenting någonsin skulle få plats. Så många känslor att orden inte räcker till. Det kommer ändå aldrig spela någon roll att varje känslomässiga utvik är ett steg närmare klarhet. Ingenting har någonsin spelat någon roll. 

Det kommer ändå bara ord, och de är så många att de aldrig får något sammanhang. För jag känner allt som går att känna.  

Jag njuter av ensamheten ett par dagar till, försöker få ordning på orken, matintaget och allt det där. Det går bra nu? Hur ska man veta? Det finns en kravlös vän i tystnaden och apatin. Du är aldrig ensam i ditt eget sällskap. 

Multipla nyårssmällare igår kväll, så jag tidigarelade isolerandet av fönstren. Sting och Loppan fick sova i sina DIYTS (do it yourself thunder shirts, boyaah). Xenit var bara superförväntansfull och -pepp eftersom att ljud = "GODASTE GODISET WOOOOOW, MER LJUD TACK FAKTISS!!!"

Det är regnigt utanför huset, men inte i mej idag. Det enda som trycker är det faktum att jag måste äta frukost. Bara att gå och koka sin jävra gröt, men varför ger tanken mej tunnelseende och sus i öronen? Om jag äter kommer jag få mina bröst tillbaka. Motivation? Tillräcklig för idag. 

Försöker lyssna på Jake Buggs kommentarer till låtarna på första skivan men han mumlar ju för fan mer än Hannes, sååååå mission impossible  .... nu blir det gröt.