Det finns så många ord att skriva, och så mycket innehåll att fylla dem med att ingenting någonsin skulle få plats. Så många känslor att orden inte räcker till. Det kommer ändå aldrig spela någon roll att varje känslomässiga utvik är ett steg närmare klarhet. Ingenting har någonsin spelat någon roll. 

Det kommer ändå bara ord, och de är så många att de aldrig får något sammanhang. För jag känner allt som går att känna.  

Jag njuter av ensamheten ett par dagar till, försöker få ordning på orken, matintaget och allt det där. Det går bra nu? Hur ska man veta? Det finns en kravlös vän i tystnaden och apatin. Du är aldrig ensam i ditt eget sällskap. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...