Vi gick lång morgonrunda i ultrarapid. Min största utmaning var att komma ihåg att andas. Den kraftiga blåsten tårade  ögonen till förbannelse, dånade i min hjärna, piskade upp all ilska till ett hårt, expanderande skum i mina lungor. Inombords fylldes med paniska skrik och det primitiva begäret att sparka av någons ansikte. Så lever vi ett andetag i taget. Ett varmt ögonblick i sänder.  

Hemma sen insåg jag att jag missat att lägga hundmaten på tining, så det fick bli torrfoder till frukost och jag kände mej som en hundra procent värdelös människa. 

Nu är vi utslagna i soffan alla fyra, och infernot i min varelse har lagt sej till ett skrapigt brus. Hundarna sover; vi delar andetag. Min frukost får vänta lite till, så jag sitter och suger på hungerskänslan under tiden. Lugnet kostar, men vi har det fint nu. ...och jag skriver. Jag kan skriva igen. Jag kan andas.

Vaknade med tyngd i bröstet, men jag vet fortfarande inte hur - eller ens om - jag ska ventilera känslostormen som kväver mitt förstånd. Vill skriva ut allt, allt jag nånsin tänkt på de senaste två åren. Det är så långt mellan vilja och handling.

Tanken var att jag skulle hinna skriva ur mej lite svärta och förvirring innan det är dags för morgonrunda, men har en piggelin kooikerskit som tjatar om att gå ut och lukta av området. Han gläfser och boxas, så det är väl bara att vara till lags antar jag. Här går man sen kvällsrunda för att få sovmorgon.... Men icke!