Vi gick lång morgonrunda i ultrarapid. Min största utmaning var att komma ihåg att andas. Den kraftiga blåsten tårade  ögonen till förbannelse, dånade i min hjärna, piskade upp all ilska till ett hårt, expanderande skum i mina lungor. Inombords fylldes med paniska skrik och det primitiva begäret att sparka av någons ansikte. Så lever vi ett andetag i taget. Ett varmt ögonblick i sänder.  

Hemma sen insåg jag att jag missat att lägga hundmaten på tining, så det fick bli torrfoder till frukost och jag kände mej som en hundra procent värdelös människa. 

Nu är vi utslagna i soffan alla fyra, och infernot i min varelse har lagt sej till ett skrapigt brus. Hundarna sover; vi delar andetag. Min frukost får vänta lite till, så jag sitter och suger på hungerskänslan under tiden. Lugnet kostar, men vi har det fint nu. ...och jag skriver. Jag kan skriva igen. Jag kan andas.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...