Det där med vad en behöver vs det en vill ha. 

Framtiden är nu och jag visste att dagen skulle komma, men inte när eller hur. Men jag var beredd. Jag var redo. Mogen. Mindful. Jag kommer andas mej igenom detta, vill ju bara att Du ska finnas i mitt liv liksom. Vill göra bra val för framtidsMia och framtidsDu, och inte bara låta vindarna föra mej ut på öppna, djupa vatten och dränka alla omkring mej. Men hur vet en vad som är bra? Hur håller en sin borderline i styr när den vill spränga sönder alla gränser? Hur stark kan ens karaktär vara?

Jag ville verkligen stanna då, ge det mer tid, men jag var för skör. If I had stayed, I would only be in your way. Våra våglängder var inte i fas, vi var på så märkliga ställen i våra liv, mina cirklar ständigt i rubbning av allt det osäkra när det enda jag såg var Du. Du fick så stor del av mitt liv, utan möjlighet att fylla ut det, och jag kunde inte andas till slut. 

Universum förbarmade sej över oss, gav mej istället lugna vatten, erbjöd en trygg klippa, en klar framtid bortom dimmor och storm. Ett stadigare hjärtslag, djupare andetag, bredare periferi. En förutsägbar tillvaro. Ett skyddsnät för min stundande, komaframkallande kraschlandning.

Du fick en chans att zooma in ditt fokus där det behövdes som mest, med mina erfarenheter som proviant. Och säkert mer som jag inte har tänkt på. Jag hoppas det gjorde någon storts skillnad. Eller det vet jag att det gjorde.

Det är inte heller förrän såhär i efterhand som jag faktiskt förstår hur mycket allt betydde för Dej. Hur blev det så? Ord är vind och änglar finns bara i snö. Vi blir alla poeter vid kärleks beröring och förlust, men ord ger ingen trygghet hur gärna vi än önskar att det fick vara så.  

Din mamma tyckte det var fint att jag gjorde pannkakstårta till Dej. 

Min mamma trodde att Du var något jag hittat på. 

Vilka märkliga scener det kan bli av pusselbitarna vid samlat på oss genom livet. Härligt att veta att de märkligaste ännu inte blivit. (obs! ej ironi)

Jag ser fram emot framtidens praktfulla sceneri. Ser fram emot att i insiktsfull balans och med handen på hjärtat och öppna kort leva mej igenom varje ögonblick. Jag har samlat ett litet gäng fantastiska individer i mitt mentala utrymme och är nu redo att fångas i varje andetag. Jag har ingen roll att spela, förlitar mej på mitt inre väsen. 

Säger jag nu åtminstone :) Alla vet att det kan ändras i nästa sekund. Fem dygn kan förändra en värld liksom.

Men jag kan andas. Är glad. Ser fram emot att möta mitt livs största utmaning: Ta ansvar för mina känslor och, i sin tur, handlingar. 

Det trodde en aldrig va!

Jag har en hel del att bevisa för mej själv, så jag håller huvudet högt (näe inte riktigt så högt). Jag förtjänar fan min egen respekt! Tack mina regnbågar för hur ni färgar vinden. 

(... och snälla, påminn mej om att ta min medicin så jag klarar leva hahahaha, orkar inte I'll just see myself out okthxbye)

Loppan väckte mej för en timme sen och behövde gå ut pga ont i magen. Det var dimmigt och vindstilla och vi traskade några varv runt gården. Tro jag kan somna om nu? Knäppäst.

Tänker, känner, saknar, accepterar. Ingenting spelar ändå någon roll, för jag förstår inte livet. Det enda jag förstår är regnbågar och min längtan, mitt sökande. Jag börjar förstå mitt syfte, min annorlundighet, men det finns så mycket frågor. Vem ska jag ställa dem till, alla varför och hur? Universum svarar inte, har lämnat mej till min egen tolkning. Och jag börjar se mönstren, och har tilltro till att jag så småningom kommer vara i fas och kontroll. Lära mej rikta och förstå. Mer. Djupare.
Jag är inte giftig. Jag är magisk. Och en dag kommer jag förstå exakt hur och varför.

Tills dess går jag ut ännu en gång med min ont-i-magen-hund.

Det är fosterställning som gäller idag. Lite var stans. I soffan, på en stol i köket, nu i duschen. Sån där "kom inte närmre än två meter från min hud"-ångest. Har begravt mej i folks fina ord för att försöka hitta ork att röra mej. Hade tänkt tvätta mina tre ton hår men inser nån stans att det inte kommer hända.
När jag kan andas igen och kommer härifrån ska jag försöka yoga loss min kropp lite och sen äta nåt. Bra plan.
Eller äta något först och yoga i eftermiddag är nog en bättre plan. Skapa förutsättningar att få i mej ytterligare ett mål mat idag.
Mycket mogen tanke, Mia.
Tack själv!

Har gråtit vattenfall i känslokaos - mindful, accepterande. Jag kan andas, varje gång jag konstaterar det är som en lätt kyss.
Jag ser mönstren, behöver inte ens leta. Har ändå tilltro till att vi alltid befinner oss just där vi behöver vara i livet. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det och allting handlar om att man verkligen bestämmer sej en enda gång.

Jag har varit skör. Bräcklig. Smulig. I två år har jag levt i en puppa, skyddad från allt. Så skygg, så skör. Börjar knacka på skalet nu.
Upp över 55kg idag dessutom så känner mej nöjd med det. Jag kan andas, har ändå mått helt okej.
Ska inte jinxa nu. Pranayama, yoga, meditation <3

Känner att nån infektion härjar i kroppen, men mitt superimmunförsvar håller förkylningssymptomen väck, så är bara allmänt matt, öm och hängig i kroppen. Fina bieffekter av att leva på ingefära, vitlök och citrus.

STORhandlade i tisdags, 2k worth of ekologisk veganmat, och har dessutom fått hem min blender som spenderat några månader i Torekov, så nu vet jag en som kommer gå ballistic bland skålar och kastruller!!
Igår fick vara bakonsdag, så en svamp-/spenatpaj i quinoaskal och en äppelsmulpaj (eftersom jag hade både Hannes och Nix här till att förbereda äpplena, så mina händer slapp allergiklia sönder).

Nu känner jag hur det kryper i kroppen av solitudabstinens. Det är jättefint att ha någon här som delar liv med en emellanåt, men det är många dygn denna veckan. Dessutom är mina tankar ute och flaxar på alla möjliga håll och kanter, om tur-returbiljetter, fjärilar, regnbågar och hur man vet vad som är vad. Då kan det kanske iofs vara bra att ha någon här som jordar.
Det är stor risk annars att jag fuckar upp något eller någon inom en snar framtid. Jag kan känna det under huden. Något har blivit annorlunda. Igen.

Tur jag ska till psyk idag då. Mitt andra hem ?

Ikväll kommer Häännis! Det var två veckor sen sist, så det ska bli neiz att ha honom här ett schlaag. Bestämde sej för att komma tidigare i och med mitt bryt härom dagen (hade sagt onsdag först) , så han kan avlasta och ta hand om mej lite grann. Inte för att jag behöver det!!! Ingen är självständigare än jag. Men ändå fin tanke, får väl ge honom det. 

Idag är en bra dag. Jag och hunddjuren åt frukost hos mamma och pappa, som nyss kommit hem från sin skidsemester. Sen har jag mest suttit vid min dator, knarkat musik med lyrics på TVn och spelat the sims 4. 

Mitt skafferi sjunger på sista refrängen eftersom det var en månad sen jag handlade. Då fanns inte allt jag behövde så jag fick ett psykbryt och har inte vågat mej på det sen dess. Men nu är jag förberedd och har en klar kalkyl över vilka dagar och tider det är minst risk att något går fel. Tisdag förmiddag it is. Har laddat sen i torsdags och har världens längsta inköpslista. 

Till lunch tog jag en hyfsat äcklig linssoppa jag hade i frysen och huttade i brytböner, lök och brysselkål, random kryddor, in i ugnen under lock och så blev det visst en gryta av det. Voila!! Förvånansvärt nog blev det ganska gott, det hade jag aldrig kunnat tänka mej, med den skitta soppan som bas. Vinst!

Sims och skråla för full hals resten av dagen!! Behöver ny musik men får köra igång indieradion  på spotify en annan dag för idaaag ska jag sjunga halsen av mej HAH så det så :) :) 

Loppan gör efterblivna chewbaccaljud över att hon tycker de ska få tidig middag eftersom faaaaktiskt inte fick så mycket mat till frukost eftersom jag glömt lägga på tining. Bara att va en snäll och lydig matte då med andra ord eller?

Ångesten stormade fortfarande på imorse, trots 16 timmar theralensömn, men nu framåt kväll känner jag mej lugn och i fas igen. Yoga på detta.

Fyfan i fucking horhelvete vad ångest slog mej i ansiktet idag. Jag vaknade vid halv tre inatt och kunde inte somna om förrän 7, och när jag sen vaknade en timme senare på soffan var allt labilt. Tog mej ut på morgonrunda med djuren, kunde knappt andas och de var dryga som fan som de alltid är när jag går med ångest. Xenit pep hela rundan och skällde ut en trädgårdsprydnad (som han PLÖTSLIGT upptäckte efter ett och ett halvt års rundor förbi den trädgården), Loppan gick på autopilot noll kontaktbar och jag är fan världens sämsta matte och borde inte ens få ha hund alls. Totalbrytet delux när jag kom in i lägenheten igen och sjönk ihop till den vanliga hetsgråtande, snoriga, sådär glamorösa högen på golvet. Inte ett andetag fick jag i mej, kunde inte ge hundarna mat, kunde inte ens stå, bara krälade. Kom upp på alla fyra emellanåt men sjönk ihop i ångestkramper varje gång. Hannes svarade inte i telefon, har typ tjugo missade samtal nu och TRO mej att han ska straffas för detta! Inte har han ringt upp heller en halvtimme senare, fattar han inte att han inte kan vara så långt bort och sen inte vara tillgänglig när jag behöver honom?! 

Jag var så nära att ta något skarpt och karva hud, men det blev inte så eftersom jag inte ändå inte kom upp från golvet. Fick iväg några högst otydliga sms till Jackie, som gjorde vad hon kunde för att lugna och guida. Lyckades emellertid ta mej upp för att ge hundarna mat och ta mej in i vardagsrummet, och nu sitter jag och gungar i min datorstol, darrande, hulkande och försöker panikartat få åtminstone något i syre i lungorna. Jag är inte farlig för mej själv när jag skriver, så det e det enda jag kan och måste fokusera på nu. 

Jag var så glad igår, man får fan inte vara det för det slår en så hårt i ansiktet sen i efterhand. När alla serotonindepåer  är tömda och det inte finns något kvar för överlevnad. Har inte haft nån sömnmedicin på hela veckan, så det kan ju vara en bidragande faktor men faaaaaan jag orkar inte, jag orkar inte vara såhär, jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. 

Försöker samla mej men det går inte. Det går inte, det går inte, det går fan aldrig över och jag orkar inte. Mina mjukisbyxor är täckta av tårar och snor. Lungorna krampar så det är omöjligt att utvidga dem. Det går inte, det går inte. Försöker förmå mej att sätta igång nån musik eller vad fan som helst, bara vad fan som helst, bara något men hur fan gör man? HUR GÖR MAN?? Hur gör man för att röra sej, för att andas?  Naglarna borrar in i hud såfort jag släpper fingrarna från tangenterna. Det känns som att jag kommer kasta mej ut från balkongen om jag tar blicken från skärmen, att mitt huvud kommer sprängas av minsta ljud. 

Han ringde upp nu. Vägrar svara. Inte en chans. Det är för sent nu. Han missade sin chans. Det finns inte längre någon hjälp att ge. Stänger av min telefon.