Det är stilla nu, i mitt lilla hem. Bara jag, Loppan och Sting kvar, Xenit åkte upp med de andra till Torekov. 

Det är stilla i mitt sinne, eller var åtminstone fram tills nyss när jag kom ihåg att det står mat i ugnen som ska ätas och ughh .. Nu är det kaos igen. 

Det är en fantastiskt behaglig morgon idag. Dimmigt, fuktigt men vindstilla, ljummet och milt. Första januari, och det känns som en tidig vårdag. Vintern har inte ens kommit än. Jag hoppas den aldrig kommer. Åtminstone inte där jag befinner mej. 

Natten gick bra, vi chillade framför dåliga tvprogram och med asbra musik. Hundarna var rekordlugna, lägenheten väl isolerad.

Idag är allt chill, mys och bananpannkakor. 

Vi gick lång morgonrunda i ultrarapid. Min största utmaning var att komma ihåg att andas. Den kraftiga blåsten tårade  ögonen till förbannelse, dånade i min hjärna, piskade upp all ilska till ett hårt, expanderande skum i mina lungor. Inombords fylldes med paniska skrik och det primitiva begäret att sparka av någons ansikte. Så lever vi ett andetag i taget. Ett varmt ögonblick i sänder.  

Hemma sen insåg jag att jag missat att lägga hundmaten på tining, så det fick bli torrfoder till frukost och jag kände mej som en hundra procent värdelös människa. 

Nu är vi utslagna i soffan alla fyra, och infernot i min varelse har lagt sej till ett skrapigt brus. Hundarna sover; vi delar andetag. Min frukost får vänta lite till, så jag sitter och suger på hungerskänslan under tiden. Lugnet kostar, men vi har det fint nu. ...och jag skriver. Jag kan skriva igen. Jag kan andas.

Vaknade med tyngd i bröstet, men jag vet fortfarande inte hur - eller ens om - jag ska ventilera känslostormen som kväver mitt förstånd. Vill skriva ut allt, allt jag nånsin tänkt på de senaste två åren. Det är så långt mellan vilja och handling.

Tanken var att jag skulle hinna skriva ur mej lite svärta och förvirring innan det är dags för morgonrunda, men har en piggelin kooikerskit som tjatar om att gå ut och lukta av området. Han gläfser och boxas, så det är väl bara att vara till lags antar jag. Här går man sen kvällsrunda för att få sovmorgon.... Men icke!

Imorgon kommer den förlorade delen av mongofamiljen tillbaka hem för att fira in det nya året. Ja, jag skrev faktiskt fira, för det är precis det jag tänker göra. (Nu i alla fall... Det är ju tre dagar dit så det hinner ändras minst sju gånger innan dess) För jag har stora förhoppningar. Under precis hela 2015 har jag varit en puppa. Överlevt i ett hårt skal, formats om, gjort mitt livs kanske största utveckling. Kläckningen är nära nu. Framtiden formas.

Det kommer också bli fred på jorden, för det känner jag nån som kommer fixa. 

Idag har jag handlat på mej en massa godis och chips. Jag vet inte ens varför jag tyckte att det var en bra idé, och så är det ju så himla dyrt... Nu ångrar jag mej och mår lite illa över det. 

Något jag verkligen BORDE göra dock, är en ordentlig deep clean av håret. Får blir imorgon - det lär aldrig hinna torka innan kvällen ändå.

Det finns så många ord att skriva, och så mycket innehåll att fylla dem med att ingenting någonsin skulle få plats. Så många känslor att orden inte räcker till. Det kommer ändå aldrig spela någon roll att varje känslomässiga utvik är ett steg närmare klarhet. Ingenting har någonsin spelat någon roll. 

Det kommer ändå bara ord, och de är så många att de aldrig får något sammanhang. För jag känner allt som går att känna.  

Jag njuter av ensamheten ett par dagar till, försöker få ordning på orken, matintaget och allt det där. Det går bra nu? Hur ska man veta? Det finns en kravlös vän i tystnaden och apatin. Du är aldrig ensam i ditt eget sällskap. 

Multipla nyårssmällare igår kväll, så jag tidigarelade isolerandet av fönstren. Sting och Loppan fick sova i sina DIYTS (do it yourself thunder shirts, boyaah). Xenit var bara superförväntansfull och -pepp eftersom att ljud = "GODASTE GODISET WOOOOOW, MER LJUD TACK FAKTISS!!!"

Det är regnigt utanför huset, men inte i mej idag. Det enda som trycker är det faktum att jag måste äta frukost. Bara att gå och koka sin jävra gröt, men varför ger tanken mej tunnelseende och sus i öronen? Om jag äter kommer jag få mina bröst tillbaka. Motivation? Tillräcklig för idag. 

Försöker lyssna på Jake Buggs kommentarer till låtarna på första skivan men han mumlar ju för fan mer än Hannes, sååååå mission impossible  .... nu blir det gröt.