And my behavior is hard to understand
When I'm like a phone with no connection
But I'm still doin' all I can
To try and get me some redemption
And I'm knee deep in sinking sand
Crying out for your attention

Saknadens mantra upprepas tungsint i mitt medvetande. Det är längtan, ensamhet, ogiltiga övergivenhetskänslor... Måste hitta en balans mellan veta och vilja. 

Dina ord är slut, eller håller du dem bara tillbaka? Jag slutar aldrig undra om du tänker på mej ibland, som du säger, eller om det bara är slentrian för att slippa konflikt. Det är så min hjärna fungerar. Guilty until proven innocent. 

Och jag skriver utkast till mail som jag aldrig skickar. I ren frustration kräker jag ut allt jag tänker på, önskar att du fick veta - men det kommer aldrig hända. 

Tystnaden har alltid varit min styrka och min svaghet, och jag vet aldrig vilket av det förrän efteråt. När allt är gjort och ogjort. 

Show me how you do that trick, the one that makes me scream, the one that makes me laugh. 

Show me how you do it and I promise you, I promise that I'll run away with you. 

För som vi menade: Vi delade öde, vi delar tid. 

Fyller mej med fantastiska toner. Känslan av musik som rinner genom blodet är obetalbar. Transporteras genom bröstkorgen och rakt in i hjärtat, med exploderande intensitet.

Det är 

Placebo - Loud like love 

Phoenix - Rome 

Phoenix - Entertainment 

The Royal Concept - Cabin down below 

... eller skit samma, det är hela min jävla spellista!! Det nya lugnet. 

Har helt snöat in helt på all fantastisk ny musik. Emil Jensen, Placebo och Phoenix nya plattor är mindblowing. Kan sitta i timmar i soffan och bara sjunka in i musiken, underbar känsla. Ro. Rensar hjärnan lite. 

Jag sover bättre, känner mej mer utvilad, håller mej harmonisk. Det är ok nu. Ett tag iaf. 

Försöker desperat klänga mej fast vid verkligheten och mej själv genom att foksera. Fokusera på de viktiga sakerna, de som faktiskt betyder något, som ger energi och som för mej framåt. Det händer mycket just nu. 

På jobbfronten är det så att jag ÄNTLIGEN kommer gå upp och arbeta 50%. Det kanske kommer ett inlägg om det senare, när allt är klart. Det känns som en stor milstolpe för mej och kommer kräva massor av energi, kamp och vilja för att det ska gå att genomföra. Men jag är pepp. Så sjukt pepp och lättad. 

På hundfronten händer det saker hela tiden. Jag och Loppan har gjort vår första (katastrof)start i avanceradklass i rallylydnad. Idag ska jag fixa Stings tävlingslicens och hoppas hinna anmäla oss till nybörjarklass i Ystad. Det ska bli kul att tävla lite med honom också! 

Jag har genom min brukshundklubb fått erbjudande om att utbilda mej till rallylydnadsinstruktör, och även om det känns som att det kanske kan bli lite mycket så är det en chans jag inte får missa! Man måste satsa för att vinna. 

Hästen står för tillfället och är skadad. Han lär börja sättas igång inom en vecka. 

Jag saknar min kärlek nåt otroligt. Min vackra, min enda, han är så långt borta men det gör ingenting. Vi kämpar på. En dag kommer allting släppa. En dag får vi det fina, lugna liv vi förtjänar. Tillsammans. Jag är ingen quitter. 

I övrigt försöker jag bara ta det så lugnt jag kan. Stressa så lite jag kan. Fokusera på att ta mina mediciner, jobba och ta hand om mina djur. Det är i princip allt jag klarar av och det lämnar mitt lägenhet som ett bombnedslag, men det gör inte så mycket. Huvudsaken är att jag är hyfsat fungerande. 

Många, många gånger den senaste tiden har jag öppnat ett nytt inlägg här för att skriva. Men det kommer ingenting. Jag inser att det enda jag haft att skriva om är samma gamla rant. 

Jag mår fucked up, drömmer så konstigt, och nu till råga på allt så har Titan skadat sej. Vi vill tillbaka till Eslöv. Vi vill tillbaka really bad. 

Igår var jag och Elin iväg hela dagen och fixade för att kunna träna rally själva. Vi laminerade skyltar, köpte klämmor att använda som skylthållare, skitpraktiska ryggsäckar och koner. Tänkte sätta mej och skriva ut lite banor nu innan jag måste köra upp och ge Titan hans penicillinspruta. 

Efter ett dygn i vildmarken med tio pers och tio hundar är jag minst sagt emotionellt instabil. Det var jättetrevligt och mysigt och allt det där och med ytterst få missöden, men utmattningen blir total. 

Så nu är jag mest förjävla emo, vill storgråta men kan inte och det är lika frustrerande varje gång. Har varit ute en sväng med Annica och pratat av mej. Hon flyttar imorgon och ett nytt liv börjar. En awesome höst med miljoner ton mys. En jävligt osäker framtid, nu står vi här igen, med svårigheter, enkelheter och längtan och ännu mer på gång. 

Jag är ruskigt trasig. Måste försöka dra ner på aktivitet. Det är så jävla orättvist. Och tänk om man kunde dra ner på hjärnaktivitet i samma takt? Bara sluta tänka på såntman ändå inte kan påverka. Tänk om man bara kunde få ett svar och några jävla garantier. Men nej. Inte en chans. Det händer aldrig någonsin. 

Så man får leva i ovisshet tills man går sönder, för det är min lott i livet att vänta. Jag har sagt det så många gånger förut.