Ilskan bubblar i mej idag, desperat över att komma ut och sabotera allt jag byggt upp. Arg för att jag tog fel avfart och hamnade på omvägar när jag skulle handla hundmat. Arg för att de inte hade min hundmat inne, trots att jag har en stående order att jag hämtar 15kg Vom&Hundemat nr25 varannan vecka. Arg för att Hannes inte svarade i telefon så jag fick bära upp den jävla (felaktiga) hundmaten själv trots att jag hade både Loppan och Xenit med mej. Kastade hundmaten på golvet i köket, och stormade sen ut igen för att köra till Willys. Fortsatte vara arg; nu för att jag glömde min plånbok och hörlurar hemma och var tvungen att betala i fucking bemannade kassan efter att ha gått omkring utan musiksköld. Arg för att hon i kassan inte visste hur man betalar med mobilen så det tog sju svåra år att komma därifrån. 

Nu är jag helt slut. Klockan är precis över tolv på dagen och jag är färdig att gå och lägga mej. Ilska suger all energi ur en. 

På torsdag är jag tillbaka hos min samtalskontakt på psyk efter fem veckors uppehåll. Tillbaka i rutin, det ska bli skönt. 

Jag har så svårt att förstå hur någon kan tycka om mej ens lite. Jag är en dryg, aggressiv besserwiesser liksom. Orkar inte. 

När vi föddes blev vi inte lovade någonting. Ingen rättvisa eller räkmacka. Inte ens sommar blev vi lovade, trots alla innerliga försök. 

Tiden bryr sej inte ifall det inte blir nån sommar i år. Bryr sej inte ifall den du förlorade slet ett obegripligt stort hål i dej. Att tiden läker alla sår är den sämsta klyschan någonsin. 

Det är snart augusti, och sommaren har fortfarande inte kommit. Kikat lite blygt runt hörnet en gång eller två, men verkar ha bestämt sej för att vi inte är värdiga. Förstör man planeten är man inte värd värme och energi. Det är säkert därför det är så varmt på ställen där många är fattiga. De förtjänar sommar. Ironiskt. 

Allting saknas. Inspiration, motivation, aptit. Det ekar tomt tunnelseende. Blir det en tredje snöfri vinter? 

Blir det nånsin sommar igen? Ens i våra hjärtan? Vad hinner vi orka med innan ljuset slocknar? Hur mycket ork kommer det krävas, och kommer vi få något tillbaka? Kan vi få känna oss lovade att vi kommer få igen en del av den svärta vi åsamkats.. något att fylla tomrummen med. När vågar man älska igen?

Jag skulle ha varit på föreläsning igår - en föreläsning som jag sett enormt mycket fram emot. Men min psykiska ohälsa satte givetvis stopp för det. Panikkänslor bara av tanken på att lämna lägenheten, sinnesparalys och hetsångest. 

Hannes ringde på kvällen och jag försökte prata lite med honom, men som vanligt när jag mår på det viset så la jag bara på mitt i samtalet utan att säga något. Kan inte säga något - det kommer ingenting ur min mun. 

Jag är skitarg för att jag missade föreläsningen, men med tanke på att jag fortfarande har ångest nu såhär morgonen efter så var det kanske ändå för det bästa. Jag hade nog inte klarat ett sånt bakslag nu, och jag vill verkligen kunna vara tillbaka på jobb till den 23e när min sjukskrivning är slut. 

Idag är det i alla fall soool och jag har noll planer för den här dagen. Återhämtning, återhämtning, återhämtning. 

Det visar sej tydligt att jag måste fortsätta hålla koll på hur mycket aktiviteter jag utsätter mej för - tydligen var det för mycket igår. En promenad med mina föräldrar och boule på gården med Annica var tydligen för mycket för den här efterblivna mongohjärnan. Arg. 

Hannes ville att vi skulle hitta på nåt kul idag. Vi får väl se. 

När jag inser att det är ett halvår sen det uppdaterades här känner jag plötsligt att jag vill vända om och inte ens påbörja en uppdatering om allt som hänt. 

Dock behöver jag det. Jag är på ett ställe i livet där jag är helt och hållet vilse och det är dags att låta lite tankar komma ut genom fingrarna nu.

Såhär på rak arm minns jag knappt årets tre första månader. Jag antar att det var som det brukar vara på vintern - lite halvjobbigt och ångestladdat men flöt på. Man fattade ju ändå att det här året skulle bli en vändning av något slag. Hade bara inte räknat med att hela mitt liv skulle vändas upp och ner. 

I mars blev jag och Hannes kära i varandra. Alltså på sant - det var så det gck till. Skitsjukt. Efter drygt fyra års vansinnigt nära vänskap i vått och torrt var det plötsligt något som hände. Jag vet inte exakt vad, men på bara några veckor gick jag från den väldigt bestämda åsikten; "Jag är INTE attraherad av Hannes och det skulle ALDRIG kunna bli något mellan oss" till att inse att den här mongomänniskan är min perfect match och stora kärlek. Konstigt.......

Lyckan var dock inte långvarig, för till påsk blev Titan sjuk. Han fick några kolikanfall som behandlades, men två veckor senare var han så dålig att jag fick ta bort honom samma dag. Jag trodde beslutet skulle vara svårt att fatta, men något i mej gick in på autopilot. Vi tog bort honom hemma, han somnade inmycket snabbt och jag stöttade honom när han föll ihop. 

Samtidigt mitt i allt detta har vi fått nytt schema på jobb. Ett av symptomen i min sjukdomsbild är att jag har mycket svårt för förändringar. Jag får vansinnig ångest, blir lätt apatisk och får panikattacker. Den här gången inget undantag. Såklart. 

Det känns helt sjukt att det redan är juni - vart tog den här tiden vägen? Jag har ju iofs mest legat hemma och stirrat i taket. Vissa dagar har jag knappt kommit ur sängen alls. 

Försöker överleva nu genom att spela Wildstar (nytt MMORPG - asfett) och klappa min katt. Typ. Min hjärna känns som mos. Den är nog mos också. Har mosats ihop av näringsbrist och gråt. 

Det läggs så stor vikt vid det där hoppet. Man ska hoppas, hoppet är det sista som lämnar människan. Men få pratar om hur ont det kan göra när man trott att man förlorat något som när man minst anar det kommer tillbaka. Få saker är så skört och bräckligt som nyfunnet hopp. Man sitter i en situation där man tvingas trycka undan det där sköra, bräckliga, för om det skulle förgöras, gå sönder en sista gång, då kan man aldrig riktigt vara säker på om man skulle överleva det. 

Man måste vara rädd om det, på ett sätt som man aldrig är rädd om något annat. Det enda sättet är egentligen att inte släppa in någonting - men det sköra, bräckliga hoppet har ändå en vansinnig vilja. Det vill göra allt, vill få en att offra, släppa taget. Det rusar fram i blind desperation utan en tanke på vilka konsekvenser det skulle få om det man hoppas på faktiskt inte är sant. Det tar upp så mycket plats i bröstet att det hotar att ersätta alla organ. Det lovar att syresätta dej sålänge du bara håller det vid liv. 

Så om det lyckas övertala en? Om man ger med sej, låter det härja fritt - trots att det är så skört och bräckligt - bara för att det är vackert. När det till slut krossas och dör - när det visar sej att det inte var som man hoppades, att allt var lögn - då är allting borta. Allt. Hjärtat är bortträngt, krossat. Man kan inte andas, för man saknar lungor. Smärtan man måste genomgå för att få tillbaka sin existens är olidlig. 

Det är priset man får betala för att älska människor. Samtidigt som något av det svåraste som finns är att hålla det där sköra, bräckliga hoppet i styr. 

Fick ett telefonsamtal från en vän: 

Vän: - Hej! Tänker du på snopp?  

Jag: - ......... ehh ... nääe? 

Vän: - Tänker du inte på snopp?  

Jag: - Alltså .... snopp? Som i ......snopp? 

Vän: - Ja! Typ i ditt ansikte? En snopp i ditt ansikte. Tänker du på det? 

Jag: - Jag vet inte alls vad jag ska säga just nu .......... 

Vän: - Tänk om jag bara lägger på nu. Vilket konstigt samtal det skulle bli.  

Jag: - *helt tyst, ser ut som ett levande frågetecken* 

Vän: - Nä, jag tänkte faktiskt bara fråga ifall du kanske hade velat gå på bio med mej och L idag, och eftersom jag vet att du kan få lite ångest av spontanitet så tänkte jag att jag först skulle mjuka upp med något hårt.  

Det blir bio på måndag istället, och istället så kommer han hit idag och tittar på film här hemma. Jag kände mej nämligen inte bekväm med att lämna mitt hem idag, när jag planerat att bara sitta hemma och läsa och ta det lugnt. Att byta solituden mot sällskap och boken mot en film var så långt jag kunde sträcka mej, och det känns helt okej. Kanske enbart pga att min fina vän först "mjukade upp med något hårt"?

När man har levt med svärta under väldigt lång tid - säg, hela livet - så är det så obehagligt lätt att ta till sig den känslan när något annat inte fungerar. När nåt dyker upp som man inte förstår, tar man som bekant till sig saker man kan relatera till istället. Det är så man rör sig framåt. Tyvärr har jag svårt för att hantera känslor. Jag har aldrig upplevt känslor på samma sätt som andra i min omgivning. Ett bra exempel på detta är att jag aldrig, så länge jag kan minnas, känt hemlängtan. Bortlängtan är däremot något jag är väldigt bekant med. Jag vill bort. Jag vet inte vart, men jag vill bara bort. Bort från min ångest, från mig själv, från alla runt om kring mig. Från allt. 

Bortlängtan har varit min starkaste känsla, i jämförelse med det som kallas hemlängtan. 

Jag har alltid haft problem med ilska. Inte att jag haft aggressionsproblem i utåtagerande fysisk bemärkelse, utan att jag varit rädd för ilska. Jag har varit rädd för arga människor och rädd för att själv bli arg. Därför tog jag till en känsla som jag var mer bekant med; ledsamhet. Tills jag hamnade i övre tonåren, då jag bestämde mig för att jag var trött på att vara ledsen. Jag tänkte vara arg istället. Och arg blev jag, men på helt fel sätt. Jag kunde inte släppa ilskan. Jag var arg inombord. Hela tiden. Och den konstanta ångesten fick ilskan att utvecklas till hat. 

När jag blev kär, så blev jag verkligen störtkär. Det var helt fantastiskt att slippa vara i allt det svarta, och det blev lätt att använda förälskelse som en slags drog. Trots att jag blev illa behandlad, både fysiskt och psykiskt, så var det ändå bättre att vara kvar i förälskelsen eftersom jag slapp vara arg. 

Tills att min kropp inte orkade mer. När förälskelsen till slut dog började de andra känslorna ta över igen. När jag insåg att jag blivit lämnad, sviken, och ledsamheten tog över, då gick jag in i den väl intränade ilskan. Det går som en fingerknäppning och jag ser rött. 

Jag är där nu igen. Min kropp orkar inte längre hålla upp hopp och förälskelse, och hatet byggs på. Som en tjock, svart löpeld sprider det sig genom min kropp och jag vet inte alls hur jag ska förhindra det. Jag kan ingenting om känslor. Kan inte bara vara. Måste alltid ersätta något med något annat. 

Och jag är så arg så att det känns som att min kropp ska explodera, jag har varit här förut. Jag är inte längre rädd, jag är inte ledsen. Jag är besviken, arg, förbannad, jag hatar så jävla hårt just nu. Letar fram allt som är negativt, allt som är fel, allt som kunnat vara lögn. Intygar mig själv att jag bara varit naiv, och eftersom allt alltid eskalerar så slutar det med att jag mest av allt hatar mig själv för att jag lät det bli såhär, för att jag är känslomässigt efterbliven, utom kontroll. För att jag inte bara kan släppa och gå vidare, tänka "jaha vad synd". 

Även om det är det jag säger. Till mina vänner säger jag att "ja, det var ju synd att det blev som det blev. Synd att det sket sig, men det funkar inte alltid liksom, och det är ju bara att acceptera och gå vidare."

Men jag accepterar inte. Jag går inte vidare. Det gör så jävla mycket ondare än jag någonsin erkänner för någon, och sen sitter jag här hemma och skriker inombords och drunknar i misär, självhat och självömkan. För givetvis var det mitt fel. Självklart var det jag som fuckade upp, för det är det alltid. Allt är alltid mitt fel och spelar ingen roll vad någon säger. 

Kinderna brinner, jag sitter tyst och sväljer allt. Sitter sammanbiten och låter utbrott på utbrott kvävas i min bröstkorg tills jag inte har något annat val än att blöda ut det. Tills jag är ett inferno av hysteri på insidan, men en iskall pinnjävel på utsidan. Rätt upp och ner sitter jag och förbannar och hatar. Och skriver ett jävla blogginlägg eftersom jag ändå inte kan kommunicera mina känslor med uttalade ord. 

Men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. 

...för det slutar liksom med att jag önskar att det aldrig hade hänt. Jag försöker ändra mina minnen, hitta nya sätt att vara arg på, nya saker att vara arg över. Till slut ser min verklighetsbild kanske helt förvrängd ut. Men det spelar ingen roll, för allt som spelar roll är att jag kan tänka "fuck you" med avsmak, och verkligen mena det. 

Om jag kunde ta mej ur min kropp skulle jag sparkat mej själv i ansiktet. 

Jag var en idiot, dum i huvudet som på nåt sätt trodde att någonting skulle kunna fungera, bli bra. Det är patetiskt ändå, och jag kan bara skratta åt det nu. Hånskratta liksom. 

Historien upprepar sej och slutar alltid likadant. Tvåsamhet är inte min lott, så jag kommer fortsätta fly hals över huvud. Fuck allt. Fuck you. 

It's been a bad day - a bad life.