Jag var beredd på det, men ändå sjönk hjärtat som en sten när signalerna ännu en gång gick fram utan svar. Det var lite tyngre denna gången, som om jag någon stans hade hoppats på att få höra en röst i andra änden efter alla dessa dagar, veckor. Det hade kanske till och med känts lättare att bli direktkopplad till telefonsvararen?

Så istället skriver jag ett mail som jag sparar som utkast. Tillsammans med resten av alla mailen som ligger där, oskickade, olästa. Min samling av trasighet. 

Jag kan inte lita på människor utan konstant bekräftelse, det är en del av traumat, av det dåliga självförtroendet, ett av alla ärr som livet så gentilt gett mej. En del av mej försöker acceptera att allting inte alltid är mitt fel, men det blir väldigt svårt att tro på när det är såhär. Har alltid sugit åt mej glåp som en svamp, så det är allt jag vet. 

"Du är giftig, Mia." 

Det har inte viskats bakom min tinning en enda gång i år, men nu slår det på med full kraft.

Allt jag rör vid som berör mej tillbaka förgörs i ett slag. 

Giftig. 

Can't you see I'm sick of fighting?
Can't you tell I've lost my way?
Look at me theirs no denying
I wont last another day.

All my dreaming torn in pieces.

Hårdare än asfalt, ville jag va
I kylan på balkongen, där lovade jag mig själv igen
Brinna tills min aska blir till lava
Med pannan emot väggen lovade jag mig själv igen

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Jag har skaffat ett gymkort och sitter nu hos Annica och väntar på att hon ska bli klar så vi kan gå och gymma. Sjukt, det trodde man aldrig. Iofs trodde man inte heller att jag skulle springa en mil utomhus på under en timme. Men det gjorde jag förra året.
De här stora förändringarna kommer alltid ur en förlorad trygghetskänsla, har jag kommit på. När jag lämnar en trygghet så startar jag något stort projekt att fokusera på, nåt jag aldrig tidigare gjort.
Så hanterar jag tillvaron.

Vilsenheten är det största faktumet just nu, och jag orkar inte hålla mej över ytan mer än absolut nödvändigt. Jobbet och utbildningen får vara det enda som är krav nu. Inga nya tävlingar, ingen kontakt med omvärlden. Isolering, hemmagråt och återhämtning står på schemat. Jag är ett vrak, och tänker få lov att vara det också.