Jag har haft en bra dag, och då borde man vara glad. Jag var jätteglad i förmiddags, när det hade gått bra på rallylydnaden och värsta skrällade med att jag och Loppan kom på andra plats. Jag trodde först de slarvat bort vårt protokoll när vi fortfarande inte blivit uppropade när det bara var ettan och tvåan kvar att nämnas. 

Så blir det kväll. Lördagkväll. Jag har gjort mer än jag orkar de senaste dagarna och det slår tillbaka så jävla hårt. Det kommer och smyger på i form av den där äckliga ångesten. Det är kvällar som denna som jag kan tänka på hur bra jag egentligen har det, men inte känna någon som helst glädje över det. Veta att jag borde vara lycklig som fan, men inte kunna vara. Veta att jag borde kunna ha vänner, men det kan jag inte, för jag stöter bara bort dem. Rädd för bry mej, rädd för att folk inte ska orka med mej om de kommer för nära. Oops, I did it again!

Jag har ändå fått ordning på mycket,  men nära räcker inte till. 

Ångesten har jag vant mej vid, och även om den inte är så rolig, så har den blivit en del av mej. Jag accepterar det, vet att det går över så småningom och isolerar mej tills jag orkar prata med folk igen. Det finns nämligen inte mer hjälp att få, säger läkarna. Deal with it. Kommer alltid ligga på minus, alltid ha alldeles för lätt för att falla. 

Och jag älskar att bo ensam, för ingen behöver se mej i min misär, jag behöver inte svara i telefon, måste inte låta folk veta. 

"När 'friska' människor är riktigt glada, så är de 10 på en skala mellan 1-10. När du är riktigt glad så är du 5 på den skalan, och du kommer inte att bli gladare än så."

Att leva med dystymi. Igår. Idag. För alltid?  

 

Fokker462@hotmail.com

5 november 2011 23:49

Dock så borde du inse att det är inte alla som struntar i sina vänner bara för att man tycker dom är jobbiga som fan... En riktig vän skiter i vad man har för problem och tycker om en ändå.

Mia

5 november 2011 23:56

Well I guess .. vissa har ju 'bevisat' sej, om man vill uttrycka sej så. uppskattar till tusen! men att bli lämnad gör ondare än att göra sej ensam, tyvärr.
Vet ju att jag inte är ensam, vet att det finns folk som bryr sej oavsett och allt det där. dock, så finns det alltid ett "men"...

 

Fokker462@hotmail.com

6 november 2011 16:46

Det beror helt på vem man snackar med, vissa personer har inga "men..." Du borde iaf försöka låta folk lära känna dig, Jag har inte övergett någon vän hitentills. Hur jobbiga vissa av dom än må vara så är dom fortfarande mina vänner, och enligt mig så är vänner det enda som räknas och då menar jag riktiga vänner, inte bekanta eller så...
får man vara så framfusig att jag frågar om du skulle vara villig att tillåta mig att komma dig lite närmre? :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...