Ibland är en dag sådär vansinnigt sugig och allting bara går käpprätt åt helvete. Men så hittar man plötsligt 80 spänn i sina ridbyxor och lyckas pressa fram ett litet leende. 

Nu ska jag till stallet och rida ut med musik i ena örat. Ta några djupa andetag och hoppas på att ångesten släppt lite när jag kommer hem igen. 

Istället för ljud 

är du stilla tyst 

och inte alls

här och nu. 

-

Jag granskar till och med mej själv

genom dina ögon 

och jag hatar det så. 

-

Jag vill inte att du ska se

alla märken på min hud.

Jag vill inte ens att du ska le

när jag säger att jag är ful.

-

Jag vill inte att du ska be

om att få röra vid min hud.

Jag vill inte ens att du ska se

min kropp när det är ljust.

-

Du har lärt mej allt jag kan

om att aldrig nånsin lägga sej i.

Du och jag kan stå i vårt hörn och blunda

det är ändå redan alldeles för sent. 

Det finns inget kvar att hålla fast vid

så du och jag kan stå i vårt hörn och undra

vad det var som gick fel - vad var det som gick fel? 

-

I tried so hard to make you smile

for once I tried to be myself

I made you scared, I made you cry

so I never tried again. 

- 

Gick ner till Burlövs Bostäder för att fråga hur många dagar man normalt står i kö innan man kan få en lägenhet. 

"Jaa, jag kan ju inte säga exakt, men nånstans mellan 1000 och 1200 dagar brukar det vara."

......och där kom det bälbekanta ljudet av ett hopp som krossades i tusentals små bitar. Jag .... har .... FEMHUNDRA!! dagar .... Do the math. 

Lär bli kvar i det här helveteshålet tills jag dör av orkeslöshet och depression. Jävla skit. 

Jag vet ju att jag borde gå ur sängen nu. Ta en promenad i solen och försöka piggna till. Diska lite och plocka undan i hallen, inspireras att få något gjort. Så kan jag säga det till min psykolog i eftermiddag, att jag faktiskt tog tag i något idag, även om jag egentligen bara ville ligga i sängen hela dagen och gråta.

Jag ska ... snart.

Det går i moll för tillfället, och ingenting blir gjort här. Såg solen när jag vaknade och tänkte flyktigt att den kunde pigga upp mej lite - men ack så fel. 

Reklamen ligger spridd över hallgolvet, förra månadens rena tvätt är kvar i sin ikea-påse. Livet står på paus. 

Ingenting händer på flytt-fronten. Får ingen lägenhet, och ingen har nappat på mina annonser. Jag sover oroligt och drömmer märkligheter, som att jag föder trillingar och diverse annat ångestframkallande.  

Allt är en stor oro, slutet på året nalkas och jag är rädd för att bli utförsäkrad. Rädd för vad som kommer hända på jobbet. Rädd för vintern och kylan, rädd för att bli kvar i den här lägenheten. För mörkret och ovissheten, och vad folk ska säga om mina eventuella framtida beslut..

Så fucked up.