Hatet mot detta huset, och oviljan att bo här, blossar upp hela tiden. Det brinner som eld - vansinnet, maktlösheten, avskyn. Skrik. Skrik rösten hes som papper. Jag gör vad som helst. 

Fast egentligen inte. Jag hade kunnat flytta hem till mamma och pappa, och magasinera mina möbler. Men det är liksom inget alternativ. Samaya får nog inte flytta med dit heller. Jag vill bara ha en ny jävla lägenhet, är det för mycket begärt? 

Jag underskattade verkligen det där med att det inte fanns några andra hundar i huset när jag bodde i augustenborg. Det var sjukt soft. Då tyckte jag det var tråkigt, men nu inser jag att det egentligen var det absolut bästa sättet att bo.