Väl medveten om att jag är lite efter i tiden, så upptäckte jag äntligen The Monikers album Maktub. Jag höll länge ett öga på spotify i väntan på att det skulle komma där, men det rann ut i sanden och nu var det uppenbarligen ett tag sen jag kollade.

I en intervju med honom i våras hörde jag en rad från en låt som misstänkte skulle finnas med på skivan, och jag skummade igenom några av låtarna innan jag hittade den.

The Moniker – Time Of Your Life

Underbart. Hela skivan är skitbra, men det här låten ... den säger ingenting om mitt liv just nu, men jag har väntat på den så länge och jag älskar varje nyans av den.

The Moniker – Who Wants To Die Alone

<3 <3 <3 <3 <3 <3 säger inte mer än så.

Rent måendemässigt har den dagen varit åt skithelvete, med ett par undantag av härliga personer.. Men jag känner att Maktub kommer ställa allt till rätta. Jag ska köpa den.

Det är flackigt just nu, orken finns inte och rivet i bröstkorgen eskalerar. Nej och nej och nej. 

Ska äta en skvätt fil, börjat hålla stenkoll på maten. Känslan av att vilja dunka huvudet i en vägg är stark igen, och med det kommer de gamla vanerna och försöker kicka in. Dock är "duktighet" ett tillräckligt starkt ord för mej fortfarande för att det ska komma igenom helt. Det går inte, man får inte. De säger att man inte får. Åh, dilemman i mitt huvud, i min kropp, min vilja. 

Say what you mean, tell me I'm right and let the sun rain down on me. 

En dag i taget. En timme i tagen. Ett ögonblick, ett beslut, en handling i taget.