Utan vare sej våg eller måttband är det svårt att avgöra om man gör några framsteg i sin viktnedgång. När ens kusin utbrister "Hur mycket har du gått ner egentligen?!" så kan man anta att man är på rätt väg. 

Om jag hade haft en tv så hade jag kunnat använda wii fit, men nu har jag ingen tv. 

Ett bra knep är att inte tvätta sina jeans. Det är alltid en letdown att ta på sej nytvättade jeans, för innan man tvättade dem var man glad för att de satt ganska så löst, men när man sen ska dra dem på sej när de är rena, så är de nästan för små. Riktigt trist läge, så jag får väl skaffa mej en våg. Eller ett måttband? 

För några veckor sen försökte jag jogga tillsammans med Zolle. Vi tog oss runt nästan en kilometer, under högljudda protester, klagande och frustande från mej. 

Idag fick jag av någon outgrundlig anledning för mej att det skulle vara skönt att jogga en sväng. (Har ingen aning om var denna tvivelaktiga insikt kom ifrån, så jag antar helt enkelt att det berodde på tillfällig påhälsning av någon sorts kroppövertagande alien.) Sagt och gjort, tog med Loppan ut och joggade till min egna förvåning 2,4 km! 

Ja, nu fick jag det att låta som om det var lätt som en plätt. Det var det givetvis inte, men eftersom jag inte hade någon att gnälla och skylla på den här gången, så fick jag vackert lida mej igenom rundan. Min enda räddning var Loppans kissepauser, annars hade jag kollapsat nån stans på Södra Virvelvägen. 

I vilket fall som helst så klarade jag det. Jag önskar jag kunde säga att jag känner mej som en ny människa, men det gör jag inte. Det enda som känns nytt är svett och värk i benen. 

Nu har jag eftersvettats klart, så jag antar att det är dags att gå och duscha.

...och låta bli att äta den sista biten kladdkaka från igår.