Självhatet kan vara så enormt vissa dagar. Att sitta på toalettgolvet och skaka, och gråta i sån hysteri så man inte kan andas, känns alltid miserabelt. Men att göra det i famnen på en fantastisk man, som ömt håller om en, pratar om vardagliga saker och väntar ut lugnet, är på något sätt mindre svårt. Att när allting lugnat ner sej, när musklerna är utmattade av spänningarna och man låter huvudet ramla bakåt, så är det inte en vägg man stöter emot, utan en mjuk axel och en varm kind.. Det känns som en enorm välsignelse, som om mycket av ångesten - som egentligen skulle hängt kvar - bara rinner av.