Min vän Hannes är på väg hit för att hämta mej. Vi ska hem till honom och äta påskpizza och kolla nya säsongen Game of Thrones. Påskpizzan är månadens pizza på "vår" pizzeria, och det är ägg och majonnäs på den, så det kan bli en intressant upplevelse... 

Är faktiskt ganska pepp på livet idag. Konstig känsla, när man inte har den så ofta. 

Eftersom det är så svårt att ta sej igenom vardagen i de här tiderna av depessionssvackor, så har jag tagit fram ett system. Det heter "todays task", och innebär att jag varje dag ska göra någonting som jag behöver göra, utöver det jag absolut måste. Sen kan jag klappa mej på axeln och känna mej nöjd med dagen, och så behöver jag inte känna en massa stress över att jag skjuter upp saker. 

Givetvis sköter jag djuren, och jag stiger upp på morgonen och går till jobbet, men det är det enda självklara. Igår loggade jag in på internetbanken och betalade kursavgiften till rallylydnaden som börjar nästa vecka. Klapp på axeln för det. Så framöver så kommer rallyn att vara stående "todays task" varje torsdag. Imorgon är det tvätt som står på schemat, och eftersom det är en sån stor uppgift så har jag prutat lite på dagens uppgift, så det är klippa Loppan & Calisis klor. Fredag dammsuga, och lördag gå på påsklunch med familjen. 

På så sätt så känns kanske inte livet riktigt lika tungt, och allt som blir gjort utöver detta är jättebouns. 

Nu har jag t ex ringt ett viktigt samtal. Det var inte "todays task", alltså får det en större klapp på axeln. Nu svarade visserligen inte personen i fråga, men jag ringde i alla fall, så ringer hon väl tillbaka.

Den största utmaningen är inte tycka att detta är löjligt. Jag vet att man BORDE klara av sånna enkla saker.. det gör jag faktiskt också för det mesta, men svackorna är som de är..  

Mitt första körkortsår kan enkelt sammanfattas i ett ord: Skräck!!

När den första månaden gått, hade jag kvaddat mina föräldrars bil två gånger - och riktigt ordentligt. (Oljetråget läckte som ett såll, hela underredet var trasigt och jag vill inte ens veta hur ont den stackars bilen måste ha haft. Hur det hela gick till är dock en så pinsam historia att den förmodligen aldrig kommer att berättas här.)

Jag är rädd för allt, utom att köra fort. Jag är skiträdd för att svänga vänster. Både i stan och på landsväg. Jag är rädd för att fickparkera, och för att parkera mellan två bilar, eller om man måste svänga höger för att parkera brevid en bil. Jag är också rädd för att backa, köra i trånga utrymmen eller i rusningstrafik, starta i uppförsbacke och för att jag ska råka köra över någons fot om de står för nära vägen. 

Eftersom jag är rädd för att köra genom västkustrondellen pga att lastbilarna kör som idioter där, så kör jag nu ett annat håll till jobb. 

Mörkerkörning är en annan sak jag är rädd för, likaså att köra mammas cabbe (mazda miata). Skiträdd. 

Men jag har hört att man ska se rädslan i vitögat, eller vad det heter, så jag kör på och hoppas på att bilen ska hålla ett tag till. 

... Tanka! Det tycker jag också är läskigt. 

Jag har ändrat mej. Man får lov att inte orka mer, och då får man också lov att fixera känslan av ingenting. 

Inga toppar betyder också inga dalar. Känslomässigt handikappad. 

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör. 

Lever timme för timme, känner så lite så möjligt. Bara låta vara. Inget att längta till, inget att hoppas på. 

Jag kanske slösar bort mitt liv, men jag försöker bara göra det lite mer drägligt. 

En öppen hand kan få och ge

kan visa allt och lite mer

i samma stund du knöt din hand

rann allt det vackra ut som sand

(På nåt sätt känns de här raderna så rätt när man hör låten,

men såhär taget ur sitt sammanhang så känns det mest som

en dålig dikt av en pseudo-deprimerad tolvåring.)