På lördag offrar jag min dressyrlektion för att gå på HundMässan i Malmö. Jag har varit hypad över detta i två veckor, tittat på startlistor och försökt pussla ihop. Ska dit med mina kolleger från CityDoggis, och vi har massor med raser inbokade att titta på. Allra viktigast är saluki (of course, min drömhundras sen jag var nio - en dag ska jag ha en!), tibetansk mastiff (för Hannes skull) samt tibetansk spaniel (dagishund som ska ställas). Ska också försöka se akita, säkert fler raser som jag inte minns just nu och dessutom springa omkring bland alla montrar. Lär vara slutkörd sen. Kameran ska med, i vilket fall!

Natten till igår dog min gammelmormor - eller oldemor snarare. Hon blev ... 103? 104? Nåt sånt. Krutgumma! Skönt för dej att få vila nu. 

Nyss käkat fajitas som beib beställde från onlinepizza. Och tittar på House. Äkta lyx. 

Var i stallet nån timme innan, passade på att prova fem sadlar på min någon gång i framtiden blivande häst. (En nittonårig lektionshäst, som jag velat ha i nio år - se bild.) Han är grymt svårsadlad på grund av sin höga manke, och det var bara två av sadlarna som inte verkade trycka. Den som passade bäst var dessvärre en flatback, och så var där en till allround som var hyfsad, eventuellt lite trång vid bogarna. Får se om jag kanske kan provrida dem någon gång och se. Jag har hittills provat åtta sadlar, med dessa idag. Det hade varit perfekt om jag kan låna en sadel att muskla honom i, för att sen köpa en ordentlig, eventuellt med hjälp av sadelutprovare. Alla jag provade idag fick jag låna av mina underbara stallkamrater. <3

Dynan som jag köpte till Loppan tidigare idag var dessvärre lite liten, men det var också en ren chansning. Jag ville inte betala 400 för en dubbelt så stor sketen dyna, som jag ändå bara ska träna med. Det blir nog bra, hon kan gott knö ihop sej. 

   Jag och Titan för 5-6 år sen.

Igår var det visning av nya stallet. De har kommit långt med bygget nu, och det börjar nästan kännas verkligt. Jag, Emma, Malin och Linda nipprade omkring nere i privatdelen och valde potentiell boxplats och pratade med platschefen om hur vi ville ha det i sadelkammaren. Boxväggarna har iofs inte kommit upp än, men man kan föreställa sej. 3x4 meter är inte dåligt! Det blir mycket att mocka. Fönstren går att öppna helt och det är ljust och luftigt med högt i tak. Alla var saliga!

Carina tog mej åt sidan med finurlig blick och berättade om henne och Annikas planer. Extas! Om några veckor vet vi förhoppningsvis hur det blir, om jag får flytta ner. Räkna med ett hysteriskt inlägg då, det här kanske blev lite kryptiskt... 

Red liten C-pånni på min lektion, tjockis-Kym, och han gasade på bra och var helt duktig på förvänd galopp och allt. 

Får nog åka till Ikea nu och köpa en dyna så jag kan börja träna mitt hundskrälle på att släppa in folk i lägenheten. 

Jag får perioder då det känns som att jag tappar bort mej själv. Då går jag med en ständig föreställning om att det springer runt någon i en enorm labyrint i mitt huvud och letar efter någonting - förslagsvis mej. Alla känslor är huller om buller, inga tankar fastnar riktigt, och ju fortare labyrintfiguren springer, ju fler väggar som är ivägen, ju mer frustrerad den blir - desto snurrigare och mer illamående blir jag. Låg, gråtmild och aggressiv. Ju mer jag försöker få tankarna på plats, desto värre blir huvudvärken. Förvirring och oro. 

Fuck!

..och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. 

N.p - Markus Krunegård - Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Pricken över i. 

Skulle rida Markus, den halvnya unga hästen, på min lektion, blev helt nervös och mesig, men måste väl ändå säga att det gick ganska okej. Trots att jag är en fånig hare!

Sen skulle vi ut på promenad, Erika skulle rida sin Besten, jag gick med Kitty och Johanna med Zircus. Kristina kollade om Kitty var halt samt var moraliskt stöd. 

Upp mot Mia-rundan kom det en stor old english sheepdog farande i hundra nittio, med husse lunkandes efter. Skulle precis försöka få stopp på den när Kitty kastade sej våldsamt bakåt och blev halt. Hunden försvann lika fort som den kom, och husse lunkade förbi oss utan ett ord. Folk alltså .... ARG!

Övningskörde med mammi och pappi sen, och det gick väl hyfsat. 

Hem för att invänta Annica som dessvärre var sjuk, så jag fick sitta här själv och tjocka mej. 

Jag har alltid tyckt att katter är lite lurigt läskiga, och min lilltös har bekräftat det med råge.

Här hemma bor det ett syskonpar. Min underbara lilla påg, Yoshi, som är supersnäll, aldrig förstör något, älskar paprika och avokado, är övergosig och världens bästa katt!

Sen .. sen har vi hans syster. Satmaran, Skräcködlan, Ursula .. öknamnen är många. Hennes riktiga namn - det faktiskt ganska passande - Ariel. Det är en vacker, sköldpaddsfärgad katt, utan någon som helst självbevarelsedrift, och hon driver alla till vansinne. 
Redan när hon var fem veckor gammal, sas det att den här katten är helt psycho.  

Allt hon får i sikte massakreras. Hon har tuggat sönder hörlurar till ett värde av uppskattningsvis minst 2000 kr, oräkneliga hårsnoddar samt ett stort antal vantar. Hon knuffar ner saker från bord och hyllor med flit, och stirrar sen på en med sin genomträngande blick. Teddyöverdraget på översta hyllan av deras katträd finns inte längre. Kvar är bara en kal spånskiva. 

Hon sover brevid min huvudkudde på nätterna och är då allmänt söt. Men när alarmet på min mobil ringer om mornarna väcks det galna monstret inom henne till liv, och hon anfaller telefonen och försöker tugga sönder den.

Hur står man då ut med en sån här katt? Jo, man har en hund som håller henne aktiverad och ja .. hon är faktiskt otroligt mysig och social också!

   Yoshi & Ariel

Jag kastar undan martyren och spottar livet i ansiktet,

jag bestämmer sjäääälv

och nästa gång ångesten vill komma och leka

så ska jag bara räcka ut tungan och springa min väg!