Är i ett läge nu där så fort en ny tanke kommer upp så måste den ventileras, vändas och vridas på. Analyseras ner i alla beståndsdelar så att den kan bearbetas och läggas åt sidan. Det är så jag ska överleva. 

"Vad ska du ha på dej på julfesten?" är ett lika hett ämne som förra året. Jag vet iaf för en gångs skull. Tror jag.  Önskar mej en lindrigare bakfylla i år dessutom. 

Har fått sova tretton timmar inatt. Börjar få tillbaka lite fokus tror jag och känner mej starkare nu än någonsin. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, så det får tiden utvisa. Vi ser vad som händer bara. 

Åkte till stallet och red tillsammans med Annika idag. Fytusan vad jag älskar min häst! Han är finis - trots att han trampat av sej den andra framskon nu också, suck. Kapade svansen rätt rejält på honom också. Inte så mycket som jag egentligen ville, dock. Det vågade jag inte. :3

Jag är ett känslokaos. Det har stormat länge nu och det verkar inte ens vara i närheten av att mojna. Orkar inte tänka längre, måste försöka lägga det åt sidan för en stund. Helt effed up utmattad och lite sömn skulle verkligen sitta fint. 

Åkte upp till stallet med Annika efter jobb, trots att jag egentligen var för matt. Ville bara inte vara ensam. Satt med ett fleecetäcke på läktaren och tittade på hoppningen. Tack gode gud för Annika - och alla andra fantastiska människor för den delen - som skänker lite styrka, lite lättnad och en hel jävla hög med ork. Hundpromenader, kaffe och hinkvis med cigg och jag får mala på tills orden känns slitna. 

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

Brist på sömn, vätska och hopp.
Hästisen håller mej ovanför ytan. Ovärderligt.  

I bitar. Kaos och ovisshet. 

Chans. Så längesen nu.

Det är då det rinner lättast. 

Och jag drog med dig i mitt fall 
och sen gled jag bara undan 
så förlåt, förlåt för allt 
för min förbannade kluvna tunga