Det är flackigt just nu, orken finns inte och rivet i bröstkorgen eskalerar. Nej och nej och nej. 

Ska äta en skvätt fil, börjat hålla stenkoll på maten. Känslan av att vilja dunka huvudet i en vägg är stark igen, och med det kommer de gamla vanerna och försöker kicka in. Dock är "duktighet" ett tillräckligt starkt ord för mej fortfarande för att det ska komma igenom helt. Det går inte, man får inte. De säger att man inte får. Åh, dilemman i mitt huvud, i min kropp, min vilja. 

Say what you mean, tell me I'm right and let the sun rain down on me. 

En dag i taget. En timme i tagen. Ett ögonblick, ett beslut, en handling i taget. 

 

ims

20 september 2011 12:18

Känner igen mej i det du skriver, kunde lika väl skrivit det själv...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...