Det tar mej, och jag orkar inte. Känner hur det skriker i bröstkorgen, sitter still, vågar inte röra mej från soffan - rädd för vad som kan hända då. 

Ingenting i den här världen var väl någonsin lätt att förstå?

Försvinner i huvudet. 

Det hinner ikapp varenda jävla gång, får mej själv att må illa. Hur får man ens lov att vara så värdelös? Det är orättvist och äckligt. Äckligt. Det är så jävla fucking vidrigt. 

Äckelkänslorna tar över allting och det borde inte vara okej. Det är tomheten som är svår. Kommer det bara en reaktion, så vet jag hur jag ska hantera det. Gråter jag så vet jag att det går över. Men nu .... sitter jag bara här och samlar äckel tills bröstkorgen sprängs sönder. 

Får spel på - och äcklas av -  alla människor jag inte förstår mej på.

Men vem vågar förstå sej på mej? En, och honom stöter jag bort.. För alltid ensam frånm och med nu?

Har i vanlig ordning fastnat i soffan. Meckat lite med min spotify-playlist och plockat fram en fin överraskning till en som fyller år snart. Jag fyller också år snart. Om en vecka. 

now playing: Krunis - Hela livet var ett disco

Känns som att resten av den här sommaren kan bli ganska spännande. Jag är inte den som är den längre, och jag har en massa kul skit inbokad.

Undrar hur det går för Emma och hennes plan? Måste ju erkänna att den inte låter helt dum.. och jävlar vad jag är grym på att snoka, fyfan. blir nästan rädd för mej själv! internet är en guldgruva, jag säger då det. 

 In control!