Nu har jag äntligen bakat den där vita kladdkakan. Den doftar freakin' gudomligt, men jag, geniet, glömde såklart att bröa formen. Alltid är det någonting! Den står på avsvalning nu, och jag kan knappt bärga mej.. VILL SMAKA!!!!

Städat köket i alla fall också, och har en gratäng som väntar på att komma in i ugnen om en stund kanske? 

Så nu känns allt mycket bättre. Ska titta på några avsnitt Sailor Moon (owh yeah!) innan jag hoppar i duschen, och sen blir färdig med maten. Det blev en helt okej kväll trots att jag inte trodde det .. än så länge iaf. 

Ni talar om livet; jag bromsar min puls 
jag kan ingenting om kärlek 
jag märker att jag faller för dig ändå 
(detta gift inget rår på)

Ni skriker; det brinner! jag sitter kvar lugn 
ni kan vädja, be 
jag kommer ändå aldrig förstå 
..mest för att jag er inte tål

Ni talar om vänskap; jag stänger min dörr 
äsch, ge mig lite knark, lite sprit 
ge mig till himlen en kupong 
(sen barnsben jag vart' såld)

Ni talar om framtid; jag skriker; 
Hopp, liv; adjö! 
äsch, ge mig lite gift, lite sex 
få mig att lyfta från golv 
…på snaran jag fingrat sedan tolv

jag känner mig konstig mest för att jag är 
jag känner mig sjuk mest för att jag är 
jag känner mig farlig mest för att det är 
det enda som här blivit kvar

sen Allt Gick Fel 

Stör mej så jävla mycket på allt, att det är jobbigt. Ikväll ska jag baka en jävla vit kladdkaka, sätta en gratäng i ugnen och bara äta. Sen ska jag ta en dusch och skrubba bort allt som är äckligt. Gnugga, skrapa, gnida och riva tills allt kaos försvinner. Imorgon ska jag springa sönder mina lungor och sen, imorgon eftermiddag, ska jag åka och vaxa mej på salong, så jag slipper känna mej som en hel djungel. Intressechock.... 

Kom ligg intill 
utspädd, utspilld som jag 
var du än är, vad du än vill, kom ligg intill 
All denna iver efter liv tog mig ända hit 
utspädd, utspilld, avställd 
Men jag upptäckte stjärnorna bara är fyrtorn och det är nog kanske här jag ska bli kvar 
så jag glömmer vad jag sa, glömmer hur jag bad; 
Punktera min tro och släck mitt hat 
all min längtan, allt jag har 
ge mig din hand eller ett ankare 
bara något som sätter stopp 
Punktera min tro och släck mitt hat 
allt jag burit, allt jag spar 
ge mig din hand eller ett ankare 
tar mig till samma botten ändå 

Det kryper på mej igen. Förfallet. Äckelheten. Det svullar över av sjukdom och gift. Paniskt flackande ögon ser splittror av allt som kunde varit vackert, men som inte är. Här finns bara känslor av ensamhet och isolering - det gömmer sej i självförakt. 

Fulhet. 

Så sjukt alldaglig. En sån tjej som folk ser, kanske lägger märke till för ett par sekunder.. och sen aldrig mer minns. Försvinner.

Jag minns många ansikten. Minns i princip alla jag gått med, från dagis. 

Men jag är en sån som är lätt att glömma bort. Smälter in så jävla duktigt bland alla andra. Inget särskilt liksom.

Står i skuggan av personer som folk finner intressanta, speciella. Kommer ihåg. Föredrar.

Fyfan vad det är lätt att lura sej själv ibland. Att en liten stund faktiskt tro att man är något. 

Spottar på det. Fuck it.