Självhatet kan vara så enormt vissa dagar. Att sitta på toalettgolvet och skaka, och gråta i sån hysteri så man inte kan andas, känns alltid miserabelt. Men att göra det i famnen på en fantastisk man, som ömt håller om en, pratar om vardagliga saker och väntar ut lugnet, är på något sätt mindre svårt. Att när allting lugnat ner sej, när musklerna är utmattade av spänningarna och man låter huvudet ramla bakåt, så är det inte en vägg man stöter emot, utan en mjuk axel och en varm kind.. Det känns som en enorm välsignelse, som om mycket av ångesten - som egentligen skulle hängt kvar - bara rinner av. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...