Jag börjar skriva någonting, och så tar jag bort det. Så är det ofta, särskilt när svackorna är som allra djupast. Det finns liksom ingen mening i att skriva om att jag ringt Malmö Psykologbyrå, eller att jag hade tänkt tvätta men låg och stirrade in i väggen i några timmar istället. 

Tappar fattningen och behöver verkligen ordentlig hjälp för att ta mej upp härifrån nu. Börjar bli rädd igen. Jag fungerar inte, väntan på att få en psykologtid börjar kännas desperat. Jag orkar inte ens ha musik på, vill bara ha tystnad. 

HUR FAN VET MAN NÅGONTING?!