Historien om min hunds simmande (eller rättare sagt; icke-simmande) har varit lång och snårig. Det började med att jag fick lära henne att simma i en liten damm på limhamnsfältet, och det tog en halvtimme, dyngsura kläder och rivmärken både här och där. När hon till slut lärde sej simma satte jag ner henne i dammen hemma hos Rocky. Hund sjönk som en sten ner under ytan och jag fick fiska upp henne i nackskinnet. Sen dess har hon inte velat simma alls. 

Idag åkte jag och min kära vän och kollega Hannes till hundstranden i Lomma. Ingen av oss har varit där förr, och efter en evighets parkeringsletande och en lång, förvirrad promenad hittade vi till slut vad vi letade efter. Riktig sand, långgrunt och inte särskilt mycket tång gjorde att till och med jag, ärkemesen, vågade gå ut en bra bit. Loppan hängde på, men var lite nervös och vi fick hjälpa henne lite med balans och flyt när hon inte bottnade. Pest eller kolera - lämnad ensam eller simma? När hon väl fick kläm på det kunde inget stoppa henne. Någon kastade boll åt sin spanska(?) vattenhund Smilla, och Loppan nappade snabbt på den leken. Hon spettade på med bakbenen och simmade till och med snabbare än den där hunden som är född att vattenapportera. När det gäller så gäller det! Märktes att hon tyckte det var lite mysigt till slut, och när hon tappade balansen lite så var det bara ett par simtag bort till det grunda. Sen på det igen! Helt perfekt.

Superstolt matte! Dessutom är jag ganska stolt över mej själv för att jag faktiskt klarade av att stå i havet utan att vara livrädd att det skulle komma fisk.

Hannes: 

"Ta en bild på mej och Loppan

när vi leker tångleken!"

Sekunden efter att Loppan doppat ner 

hela huvudet i vattnet för att få tag i Smillas boll. 

Igår var frikkin' katastrof, i både huvet, kroppen och då givetvis också på hästryggen. Det var mest en massa bråk, och i första galoppen stannade han på mitten, stampade till med ena bakbenet och började backa. Tryckte fram honom med sporrarna, och då blev han sur och lyfte frambenen från marken. Surpuppor var vi allihopa ändå, men när vi tittade på det som Annika filmade kunde vi väl ändå hålla med om att det fanns någon enstaka rörelse som antagligen såg okej ut.

Jag har annars ingen aning om hur jag över huvud taget lyckades vakna imorse. Jag lider av någon slags sommarhets, och går omkring med konstant ångest över att det kommer bli vinter. Kommer inte klara av en sån vinter till, och jag blir helt gråtfärdig bara av att tänka på det.

Planen för dan är att jobba färdigt, gå hem och sova så jag kan låtsas att jag fick en ny start på dagen, sen upp till stallet för en sista intensiv dressyrkväll. Dessutom ska jag få låna Carinas dressyrsadel ikväll, och det är awesome!

Om jag inte är halvdöd vid halv elva, så känns det som en bra idé att åka iväg och supa skallen av sej, för jag pallar inte riktigt.