Att allting skulle kunna göra så fruktansvärt ont hade jag glömt sen länge.

Ingenting känns bra idag. Ingenting.

Mardrömmar och ångestdrömmar kommer tillbaka efter ett långt uppehåll, magkatarren är på gång, ridningen funkar inte heller för jag har blivit pissrädd igen.

Försöker hålla mej flytande med Wipeout, men tårarna envisas ändå, jag orkar inte. "Okej-känslan" är oändligt långt borta.

Nu finns det verkligen ingen väg tillbaka, och .... AAAAHHRRRGGG JAG ORKAR INTE!!!

Jag vet att det är labiliteten som talar, men jag känner mej ersatt på något vis.

Vaknade vid åtta egentligen, men beslöt mej för att det var bäst att sova bort ytterligare 3½ timmar av den här dagen. Ända sen i fredags har jag gått och grämt mej över att det är helg.

Helg betyder att tiden står still. Mamma sa att jag förmodligen är den enda som längtar efter måndag, men jag måste ringa gubben om lägenhetsvisning, måste faxa papper från FK till förvaltningen, måste få ett besked innan jag går sönder av magont inför detta! Jag hatar att stå och väga mellan sånna här osäkerheter. 

Det känns som om mitt liv står på paus och, jag lovar, det kommer inte komma igång igen förrän jag fått klara besked på att lägenheten är min. Hysteri i mitt huvud. Inget ovanligt. 

Igår lekte jag iaf verklighetsflykt hemma hos Kristina. Försökte hjälpa henne med ett Mumien-spel som hon köpt, men det var sjukt svårt och jobbigt. >_< 

Så istället köpte vi chips och Ben&Jerrys, och drog igång The Ugly Truth. Riktigt skitball film, så värd att se. :) 

Jag saknar tryggheten nåt så in i helvete, men det är väl sånt man måste lära sej att leva med, I guess? Dock har jag en plan. En skitbra plan som kommer funka exeptionellt i mitt huvud, för det är förmodligen bara där den behöver iscensättas. Att låtsas att allt är okej är nåt av det bästa jag vet. Det är så jag överlever dagen. Hur sunt det är i längden känns inte riktigt viktigt.