JAG FUCKING ORKAR INTE MED DET HÄR HELVETESSKITET LÄNGRE!

Det räcker nu, det fucking räcker. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag fucking orkar inte. 

Jag tror det är med vänner, som med kärlek, att "bränt barn skyr elden". 

Ni talar om vänskap, jag stänger min dörr. 

Jag har länge trott att jag inte behövde någon, att alla vänder ryggen till någon gång, och man klarar sej med "bekanta" och "kompisar". Har inte vågat släppa in någon på livet, folk fick inte komma för nära...

Men även jag har funnit änglar. De är varken stalkers eller skithögar, jag tror inte mina ögon. 

Igår ringde Karro för att hon kände på sej att det inte var så bra här borta. Bekräftat när jag grät som en unge i luren när hon svarade. 

Det här förvirrade känsloschemat få gärna lov att lägga ner sitt projekt nu. Jag hatar att inte veta vad nästa minut kommer bjuda på. Just nu är jag kär i livet, förvaltningen ska ringa den här veckan och lova mej lägenhet, jag ska övningsköra två gånger, och snart få tid för uppkörning. 

Å andra sidan finns det fullt av mörka orosmoln också, och jag antar att tårarna kommer fortsätta att vara vardag. 

Peppar Krunis - Dålig på vardag. Kärlek som fan.