Jag var så nervös inför Loppans kastrering, men allting har gått bra. Vi fick hem henne vid halv sex ikväll och hon har mest sovit, kräkts två gånger och vaggat omkring. Det blir skönt att slippa hålla på med p-sprutor och sånt. Gullhunden är fortfarande inte helt klar i huvet. Hon fick slippa tratt, vi har tagit på henne en t-shirt istället.

Nu blir det det sista kisserunda, börjar jobb 7 imorrn ..  

För ibland bara vrids det om i magen, lite hela tiden, och tanken på att det är definitivt gör mej otroligt illamående. Önskan att få krypa ihop och ligga tätt intill, försvinna för en stund och bara vara trygg, blir mer outhärdlig för var dag. Vi har kastats ut i ingenting och jag hittar inget grepp här, jag vet ingenting. Alla känslor och tankar glider mej ur händerna. Jag hade ju hittat hem. Fan! Tårarna tar ju verkligen aldrig slut.

Gud? Gud, om du finns, hjälp till!!

Har nästan slutat tro på mina egna kloka ord, om att allting ordnar sej. 

Var hos Annica igår, på tjejafton. Men först turk-källaren med Hannes, och shoppade sjukt billig mascara och läppglans från Dior. Kolla tjejen liksom? Åkte i hans brorsas skrunkliga bil från tidernas begynnelse och var rädd att den skulle haverera vilken sekund som helst. 

I vilket fall, kom hem till Annica, hon hade gjort supermysigt på balkongen med levande ljus och allt. Vi käkade sjukt mycket BK, orkade inte ens trycka i oss allt. Lyssnade på musik och hällde i oss en hel bag-in-box vin, och dessutom öppnade en andra. Alle kom förbi också, framåt natten. Jag sa säkert en massa opassande saker om det mesta, som vanligt, men whattahell... When she drinks, she's talking alot..

Känner mej ju inte direkt på topp idag, och ska till tandläkaren om en och en halv timme. Stackars. 

Ska nog lyda Hannes råd och sluta dricka (fast kanske på deltid?) .. Känner mej så sjukt obalanserad idag, serotoninhalt och allt det där. Samt den vanliga ledan, ångesten och gråten. 

Och allting är fucking trasigt, jag gråter inombords varenda jävla minut, vill  bara skrika sönder allt. Hela situationen sliter mej i stycken och nu orkar jag inte ens älta det längre, orkar inte intala mej själv att allt är okej. För det är det inte.

 Ingenting är fucking okej.