Har tagit tag i mej själv lite grann idag. Postat ett till brev och ringt ett samtal. Formella saker, som ändå sätter mej så löjligt nära gråten. Det är så otroligt frustrerande att må såhär.  

L peppar mej, vi pratar mycket i telefon trots att jag valt att avsluta vårat förhållande. Jag vet ändå ingenting om någonting. Han är så snäll och omtänksam, och vet mycket om hur jag fungerar. 

Nu minns jag, jag förstår inte kärlek - inte det minsta. 

Min lägenhet börjar komma fram under all bråte nu igen, och jag vet att jag kommer bli lite mindre kaos när jag får ordning på dammvirvlet. Tar en dag i taget. Orkar inte annat. Plockar lite här, och diskar lite där.. Det får ta sin tid. 

Det blir bra. Allt blir bra.